Norska invandringskommissionen

År 2011 ledde sociologiprofessor Grete Brochmann en offentlig utredning om invandringens effekter på det norska samhället. Detta inkluderade uppmärksammade beräkningar av Norges motsvarighet till SCB kring effekter på de offentliga finanserna. Brochmannutredningen är jämförbar med den svenska Lindbeckkommissionen, och uppdaterades nu i del två. Den liberala tankesmedjan Civitas anordnade den 3 februari ett seminarium i Oslo om nordiska perspektiv kring detta med Brochmann från Norge, ekonomiprofessor Niels Kærgård från Danmark och mig från Sverige.

Kvaliteten på den norska utredningen är hög. SSB har uppdaterat beräkningarna av invandringens fiskala effekter. I huvudscenariot med förväntad invandring har Norge år 2060 ett finansieringsbehov motsvarande 4 procent av BNP på grund av både åldrande befolkning och invandring (jag missförstod initialt detta och rättades). I ett hypotetiskt scenario med noll nettoinvandring minskar detta till 1,6 procent av BNP, medan det i scenariot med hög utomvästlig invandring ökar till 5,1 procent per år. Norge är ett rikare land med oljetillgångar och en generösare välfärdsstat, så dessa norska beräkningar är inte strikt jämförbara med Sverige, men likväl intressanta.

Presentationen var populär med över tre hundra åhörare och filmades – se länk här.

Dagen efter skrev Eva Grinde en krönika i norska affärstidningen Dagens Næringsliv, som bland annat sade följande:

”Också den svenske nationalekonomen Tino Sanandaji lade vikt på icke så enkelt mätbara storheter som tillit vid ett frukostseminarium anordnat av Civita med anledning av Brochmann-rapporten. Han menar att integration i stor utsträckning är en social fråga, och att de välsmorda skandinaviska ländernas högre grad av tillit som byggts upp över flera hundra år även har en mörk sida: Det är svårt att komma in. Människor som kommer utifrån förväntas att tolka tusen små och stora koder och regler för uppförande. I praktiken är det strikt, men ett slags subtilitet hindrar skandinaverna från att högljutt kräva ett visst beteende från nyanlända. I stället utestängs de i tystnad. Sanandaji efterlyser därför ett nytt socialt kontrakt med tydliga krav, som gör det lättare att bli en del av rika strömlinjeformade nationerna i norr.

Tidigare denna vecka lanserade han boken ’Massutmaning’ i Stockholm, en debattbok sprängfylld av fakta om den 17 procent stora invandrarbefolkningen i Sverige. Enligt en recension är boken ett kontroversiellt och välkommet bidrag i den fastlåsta svenska debatten.

Som ett exempel på hur svårt det är med öppen hantering av fakta i Sverige förde Sanandaji fram statistik över skjutningar, som har ökat med 12 procent i Sverige. Detta är ganska meningslös information med tanke på att antalet skjutningar har minskat med tre procent bland 95 procent av befolkningen och ökat med 160 procent bland fem procent av befolkningen, nämligen de fem procent som bor i så kallade utanförskapsområden. Alla liberalt lagda människor som upplevde framväxten av Fremskrittspartiet på 1980- och 1990-talet känner igen sig: Man vägrade att se Frp-vänliga fakta i vitögat. Nu har Sverigedemokraterna en liknande effekt i Sverige.

Brochmann II-rapporten visar att vi har kommit åtskilliga steg vidare. Det är bara att hoppas att Sanandajis bok kommer att bidra till att påskynda samma utveckling i vårt grannland.”