Professor i nationalekonomi om Henrik Schyfferts populistiska myter

Jag har tidigare citerat migrationsforskaren Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi vid Linneuniversitet. Han är återigen aktuell med en pedagogiskt debattartikel i Smålandsposten: ”Faktafel hjälper inga flyktingar”.

”Varje sansad person inser naturligtvis att Sverige ska ta ansvar i flyktingkrisen och att det är angeläget med en balanserad diskussion om hur många flyktingar Sverige ska ta emot och hur flyktingarna ska integreras. Alltför ofta tar dock förenklade kalkyler och faktafel plats i flyktingdebatten. Ett exempel på förenklade kalkyler är de kostnadskalkyler som likställer kostnaderna för flyktingmottagande med Migrationsverkets kostnader för den initiala asylmottagningen. Detta innebär att man endast fokuserar på delar av de kostnader flyktingmottagandet medför. Hit hör exempelvis Vänsterpartiets Nooshi Dadgostars debattartikel i Svenska Dagbladet den 17 december i vilken kostnaderna för flyktingmottagningen reduceras ner till just de kostnader som belastar Migrationsverket. Dessa beräknas uppgå till 60 miljarder kronor år 2016.

Problemet med denna siffra är att den endast omfattar Migrationsverkets kostnader för initial asylmottagning. Efter detta kvarstår omfattande kostnader för bland annat socialbidrag, bostadsbidrag och andra transfereringar samt offentlig konsumtion. Det är således fel att likställa kostnaderna för flyktingmottagning med Migrationsverkets kostnader för initial asylmottagning.

I samma fälla går de hemmasnickrade kalkyler som presenterats av, får man anta, välmenande humanister som vill övertyga opinionen om att kostnaderna för att ta emot flyktingar är så låga att de knappt behöver diskuteras. Hit hör Henrik Schyfferts uppmärksammade inlägg från september. Efter att ha ställt Migrationsverkets kostnader för asylmottagning för år 2015 i relation till storleken på den svenska befolkningen konstaterade Schyffert att kostnaderna för flyktingmottagandet kunde finansieras om varje svensk avstod några pizzor, en Fanta och sitt abonnemang på Netflix.

Fredrik Virtanens inlägg i Aftonbladet den 5 december driver samma linje och konstaterar att ingen behöver köpa sämre rödvin för att Sverige tar emot flyktingar. I Dagens Nyheter den 3 december konstaterar sociologen Roland Paulsen att Migrationsverkets prognos över kostnader för asylmottagningen för år 2016 uppgår till ovan nämnda 60 miljarder kronor. Därefter kastar han in den gamla överflödssymbolen julhandeln i debatten och låter påskina att en inställd julhandel skulle kunna finansiera kostnaderna för flyktingmottagandet.

Utöver de förenklade kalkylerna finns så faktafelen. Dessa framförs förvånande nog även av personer med ansenlig politisk tyngd. Ett sådant fel är den alltför ofta återkommande ”sanningen” att det i genomsnitt tar sju år innan en nyanländ flykting får arbete i Sverige. Detta framfördes av Carl Bildt den 13 december i programmet ”Köttberget checkar ut” i SVT, samt av LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson i Dagens Industri den 16 december.

Problemet med denna ”sanning” är att den inte är sann. Fakta från Statistiska Centralbyrån visar istället att ungefär hälften av de flyktingar som kommer till Sverige har sysselsättning efter åtta år i landet. Skillnaden mellan att ungefär hälften av flyktingarna kommer i arbete efter åtta år och det felaktiga påståendet att genomsnittstiden för att komma i arbete är sju år är markant. Mot bakgrund av att en del flyktingar inte alls kommer i arbete är det till och med tveksamt huruvida det ens med säkerhet går att beräkna genomsnittstiden fram till att flyktingar får sitt första arbete i Sverige.

Sverige har inte haft en väl fungerande integration av flyktingar på årtionden. Den offentliga sektorns kostnader för integrationen av flyktingar är därför högre än de kostnader som är förenade med det initiala flyktingmottagandet. En onyanserad debatt baserad på förenklingar och felaktigheter förbättrar knappast situationen.”

Henrik Schyffert gjorde fler misstag än att ignorera kostnader som uppstår efter  mottagning. Schyffert påståenden om flyktingmottagning ”det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang” bygger på att innitial kostnad för mottagning är 27 miljarder. Som Mats Hammarstedt påpekar är innitialla mottagningskostnader för migration och etablering 60 eller 70 miljarder kronor. Jag vet inte var Schyffert fick siffran 27 miljarder från, men en vanligt källa till förvirring är att kostnaderna är uppdelade i två budgetposter, ”migration” och ”etablering”. En annan möjlighet är att han tittat på gamla siffror eller blandat samman kostnadsökning med totala kostnader.

Även andra av Henrik Schyfferts siffror är rena påhitt, exempelvis påståendet  ”Vi hade i Sverige 40000 invandrare förra året”. Enligt SCB hade Sverige 2014 en invandring på ca 127000 och en utvandring på 51000. Schyfferts tycks ha tagit en del av sina påhittade uppgift från marxistiska ETC, en diskretiderat källa få utanför extremvänstern tar på allvar.

scb

Skiljelinjen i invandringsdebatten är inte främst mellan höger och vänster, utan mellan Economics och Shyffertnomics. Bland de insatta finns ingen större diskussion om man ska tro SCB om antal invandrare eller i stället tro på Schyffert och ETC över SCB. Det finns dock en stor publik på social media som inte är vana att tolka statistik och budgetsiffror, som lätt blir förvirrade av faktadebatten, och som gärna vill tro på Schyfferts populistiska budskap att man kan äta katan och ha den kvar.

Skulden för att desinformation om enkla uppgifter sprids i debatten är inte främst Henrik Schyfferts. De som verkligen borde skämmas är alla tiotusentals som okritiskt delade komikerns påhitt och tryckte det ned i halsen på sina vänner på social media. Det finns faktiskt ingen ursäkt för vuxna människor att sprida grova sakfel som man kan kolla upp på några sekunder på SCB eller regeringens hemsida.