The role of entrepreneurship in rising inequality

Nytt Working Paper av mig och nationalekonomen Arvid Malm vid KTH.

“Thomas Piketty has argued that the rising income share of top earners in the US is driven by the growing incomes of “Supermanagers”, high-level managers and supervisors in large firms. Piketty has further argued that this development is best explained by growing managerial bargaining power in conjunction with lower top marginal tax rates and changing social norms.

We argue that Piketty´s claim that 60 percent of the top 0.1 percent earners are “Supermanagers” is mistaken. A closer examination of US tax data shows that these managers primarily tend to be active in closely held corporations, not in large firms. We also use the Survey of Consumer Finances to confirm that self-employed business owners constitute a large share of US top earners. In 2013, 58 percent of the top 0.5 percent earners in the US self-identified as self-employed business owners. This suggests that managerial bargaining power among salaried managers is unlikely to have been the main driving force behind the increase in top incomes. Furthermore, increasing returns to entrepreneurship may be an important yet little-discussed factor for explaining increasing income inequality.”

Att Thomas Pikettys bok fick så stor uppmärksamhet beror på att han pekar på ett riktigt samhällsproblem. Det stämmer att ojämlikhet har ökat dramatiskt och att det inte vore önskvärt att ett fåtal rika tar över en allt större del av ekonomin. Jag och andra menar dock att Piketty till stor del missförstår processen bakom ökad ojämlikhet. Det gäller bland annat tesen att det är ökade inkomster bland chefer i storföretag och rika arvingar som driver utvecklingen.

Vår studie visar att ökad ojämlikhet i USA till stor del drivs av rika företagare. Rika egenföretagare definieras också som ”managers” i amerikansk data, men är givetvis inte synonym med anställda chefer. Piketty missförstår detta och blandar samman ”managers” av typen Bill Gates med anställda chefer och drar slutsatsen att företagsledningen har förhandlat till sig en större del av kakan på arbetarnas bekostnad.  I själva verket är majoritet av de rikaste i USA företagare, en grupp vars inkomster inte bestäms av förhandlingar i hierarkiska organisationer.

arvid

Chefer och Vd:ar lön har också ökat dramatiskt på ett sätt som många är kritiska till, men gruppen är för få för att vara en viktig del av den totala ekonomin. Jag diskuterar detta i en artikel i National Review:

“As a share of the rich, salaried corporate CEOs are trivial compared with business owners and the financial sector. Last year, the 500 CEOs of the Fortune 500 collectively earned $5 billion. By comparison, the best-performing hedge-fund manager alone earned $4 billion. The total earnings of the 0.1 percent are somewhere around $800 billion per year. The insignificance of corporate CEOs for income concentration is confirmed by the 2013 study by Giertz and Mortenson (which Piketty seemed to confuse with Bajika, Cole, and Heim). Giertz and Mortenson matched income on tax returns with corporate compensation records in 2000–2010, looking at CEOs and other top corporate executives among the S&P 1500. The collective earnings of these approximately 7,000 American top executives, including equity and stock options, was $18 billion in 2010. $18 billion would equal the annual income of around 400.000 median-income American workers.”

Ojämlikhet är en viktig fråga, men Picketty missar ofta målet genom att försöka tvinga sina egna teorier på utvecklingar oavsett om det är konsistent med empirin. För de som är intresserade av dessa frågor men vill ha en mer objektiv och mer detaljerat beskrivning av data än Piketty rekommenderar jag kapitel “Long run trends in the distribution of income and wealth” i prestigefyllda Handbook in Income Distribution. Det har intressant nog skrivits två svenska nationalekonomer, Jesper Roine and Daniel Waldenström, som också har sammanställd en fantastiskt detaljerad dataset över historisk utveckling av förmögenhetsfördelning i 26 länder.

Arvid Malm och jag kritiserar som sagt att Piketty grovt underskattar rika företagares roll för inkomstfördelningen. Ett annat viktig förklaring som Piketty också avfärdar med lättvindiga resonemang är explosionen av spekulativ finans sedan ungefär år 1980. Grafen nedan ur Roine och Waldenström är i sig givetvis inte tillräcklig för att etablera ett kausalt sambandär, men är likväl slående som ledtråd.

finans

Piketty avfärdar finanssektorns roll i ökad ojämlikhet genom att skriva att finansektorn bara utgör ungefär en femtedel av de 0.1 procent med högst inkomster. Detta bortser från att ökad ersättning i finansvärlden drar upp alla närliggande sektorer som konkurrar om arbetskraft, som management-konsulter, toppjurister och för den delen akademiska nationalekonomer. Nedan kan man se en annan suggestiv graf ur Philippon och Reshef 2012 om samband mellan finansiell avreglering och exploderande inkomster i Wall-Street.

deregulation

Piketty avfärdar finanssektorns roll i ökad ojämlikhet för att det bara utgör ungefär en femtedel av de rikaste. Detta bortser från att ökad ersättning i finansvärlden drar upp alla närliggande sektorer som konkurrar om arbetskraft, som managementkonsulter, toppjurister och för den delen nationalekonomer.

I det mån spekulativ finans tar en allt större del av ekonomin vore det ett bekymmer. Finanssektorn uppfyller en viktig roll för ekonomin genom att exempelvis finansiera investeringar och bostadsköp. Det finns dock en avgörande skillnad mellan investeringsfinans och spekulativ finans som handlar om att köpa och sälja redan existerande tillgångar. Det är lätt att argumentera att finans i form av exempelvis private equity-företag som går in och ökar ett företags produktivitet skapar värde för samhällsekonomin. Det är mer tveksamt för mig vad de senaste årens enorma tillväxt i spekulativ finans har skapat annat än ökad makroekonomisk instabilitet.