Forskare ger mig rätt

Joakim Ruist vid Göteborgs Universitet är en av de handfull nationalekonomer som forskat om invandringens ekonomiska effekter i Sverige. Ruist visade i en internationellt uppmärksammad studie att invandring av EU-migranter till Sverige skapade  nettovinster, tvärtemot vad många (dock inte jag) trodde. Trots att jag och Joakim Ruist står långt från varandra när det gäller policyslutsatser i migrationsfrågor är han vänlig nog att ge mig stöd i debatten om faktaläget:

”Tino Sanandaji gör ett imponerande nitiskt arbete med att påpeka för svenska journalister och utgivare när de ägnar sig åt överdriven skönmålning av invandring, samt med att berätta om det för oss andra på sin blogg. Hans senaste inlägg om en granskning av siffror från Sverigedemokraterna är en bra illustration av hur simpla feltramp svenska journalister gör sig skyldiga till i den goda sakens namn. Det är något tragikomiskt över att en nationalekonom, som inte själv forskar om invandring, på sin fritid ständigt ska behöva vara den som granskar den svenska journalistkåren i den här frågan. Kåren själv gör det inte (med få undantag). Standardfallet är snarare som i Tinos inlägg ovan: även uppenbar felrapportering, som vem som helst liksom Tino lätt kan motbevisa på tre minuter framför en dator, återrapporteras ackompanjerat av hejarop i andra medier istället för att faktakollas.”

…”Många av de som upprörs över mediernas skönmålning är sådana som själva vill se Sverige föra en mer restriktiv invandringspolitik. Själv upprörs jag snarare av motsatt skäl. Jag vill att Sverige ska vara ett land med en generös invandringspolitik. Jag tror att skönmålningen bidrar till att minska stödet för den politiken, då den får folk att börja undra om det finns en massa negativa fakta som de inte får tillgång till (nätet är fullt av sådana misstankar och rena konspirationsteorier). Vi som vill ha en generös invandringspolitik måste sluta tro att den idén bara kan säljas in till massorna genom att vi “bevisar” att invandring är 100% bra på alla sätt och därmed halleluja. I verkligheten är nog svensken i gemen snarare en person som har en i grunden ganska positiv inställning till invandring trots att hon inser att den liksom det mesta annat här i världen också har nackdelar.”

 

Jag får även stöd av min medförfattare, nationalekonomen Gabriel Sahlgren som doktorerar vid LSE och doesn’t suffer fools gladly:

“Vem som helst som sysslar med något som ens liknar forskning vet att tillgång till fakta är grunden för alla vettiga analyser; har man inte korrekt data är analysen i sig helt meningslös, i varje fall gällande den fråga man är intresserad av. Tyvärr verkar inte svenska journalister alltid hålla med. Och, visst, ett bekvämare alternativ är ju förstås att skapa sina egna fakta – och hoppas att man inte blir upptäckt.

Ett bra exempel på detta är ETC:s två artiklar som ämnar vara något slags försök till faktakoll i invandringsdebatten. Medievärlden hakade också på. Oturligt nog för dessa publikationer bestämde sig nationalekonomen Dr Tino Sanadaji – ansedd för bland annat sin entreprenörskapsforskning – att granska deras påståenden, både en och två gånger. Med minutiös precision får han skribenterna att framstå som ett gäng okunniga och gapiga tonåringar. Vem som helst som noga läser ETC:s och Medievärldens artiklar och sedan går igenom Tinos analys förstår att de förras faktagranskning är nonsens. Så jag uppmanar alla att göra det.”

…”Tyvärr är allt detta symptomatiskt för den svenska invandringsdebattens intellektuella haveri som vi åskådare har tvingats utstå i åratal. Många som engagerar sig i denna verkar nämligen anse att ändamålen helgar medlen, inklusive lögner och siffertrixande.
Men detta är en farlig strategi. Snarare än att rädda Sverige från en backlash mot högre invandring, vilket man får anta är målet med Pravdajournalistiken, riskerar man att späda på föreställningen om en elit som ljuger för att hålla folket i schack. Och de enda som tjänar på detta i ett längre perspektiv är precis de som man hoppas bekämpa med lögnerna. ”

Läs gärna Sahlgren och Ruist och i sin hehet. Båda två har för övrigt informativa nationalekonomiska bloggar som är värda att följa för samhällsintresserade. På förekommen anledning så tolkar inte jag kritiken ovan som mot Expressens Lars Lindströms subjektiva kolumn (vilket återger korrekt siffra) utan mot ETC och Mediavärlden.

På ETC fortsätter Johan Ehrenberg samtidigt att i rask takt revolutionera samhällsvetenskap och aritmetik med metodologiska innovationer.

”År 2013 invandrade 116 000 människor till Sverige. Av dessa var 29 988 flyktingar och 39 783 anhöriga. Resterande var: människor som studerar något år i Sverige, 7 559 stycken; människor som rekryterats av företag med arbetstillstånd, 19 292 stycken; EU-medborgare som åker till andra EU-länder för att arbeta, 20 712 stycken.”

Var försiktig med att jämföra uppehållstillstånd från Migrationsverket med SCBs siffror om invandring, det är bara delvis överlappande kategorier. Siffrorna om uppehållstillstånd är nu korrekta. Men visst skrev ETC tidigare i veckan att Sverige har 18.000 flyktingar och anhöriga per år?

ehrenberg

Får jag tolka det som en tyst reträtt och ett erkännande att jag hade rätt när ETC numera upprepar mina siffror? Inte ens ett tack Johan?

Johan Ehrenberg skriver även: ”En vanligt citerad ekonom bland SD:s brevskrivare är Tino Sanadajl. Hans metod bygger på att diskutera samhällets utgifter för skola, vård och omsorg för invandrare som en kostnad, inte en investering, samtidigt som han inte räknar samhällets inkomster från det arbete invandrade långsiktigt ger.”

Jag inkluderar alltid även samhällets inkomster och citerar nettosumman. Det är så man räknar. I Sveriges fall är inkomsterna mindre än kostnaderna då invandrare i genomsnitt arbetar mindre, tjänar mindre, betalar in mindre i skatter och får ut mer i transfereringar. Invandrares fördelar som en högre andel i arbetsför ålder och att Sverige spar på skolutgifter är inkorporerade i dessa kalkyler men räcker rent empiriskt inte till för att kompensera för landets skyhöga utanförskap. Ur Jan Ekbergs ESO-rapport för finansdepartementet år 2009. Notera att Ekberg i invandrarbefolkningen nedan inkluderar andra generationens invandrare.

K

Johan Ehrenberg tycks ha missade mattelektionen där man gick igenom konceptet netto.

Invandring minus utvandring = nettoinvandring eller nettoutvandring.

Kostnad minus intäkt = nettokostnad eller nettovinst.

Stålmannen är immun mot kulor medan Johan Ehrenbergs superkraft är immunitet mot fakta. Han fortsätter upprepar skrönan om OECD-rapporten och nämner inte att invandring bara går plus i basmodellen som exkluderar kostnanderna för flyktingmottagande. Asylmottagning är ingen stor kostnadspost i OECD-länder med låg flyktingmottagning. Vi diskuterar nu inte inte typiska länder utan Sverige, landet med högst flyktingmottagande per capita i OECD. I Sverige ligger asylsystemets kostnader numera ligger på tiotals miljarder kr per år, runt en procentenhet av BNP. Korrekt strategi mot den populära vandringsmyten om OECD-rapporten är inte att länka till min blog utan att citera ur själva OECD-rapporten: ”The baseline analysis also does not account for expenditures in the asylum system, also because asylum seekers are not migrants but candidates for migration.”

De kalkyler i OECD-rapporten som inte exkluderar kostnader för flyktingmottagande visar på nettounderskott. Diskussionen är om kostnader för flyktingmottagande. Finns det någon förklaring till att ETC och Ordfront enbart citerar kalkyler som uttryckligen exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning? Varför undanhåller de att siffran exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning? Varför nämnder de inte att OECD-rapporten visar nettokostnader i de kalkyler som inte exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning? Inser de att baskalkylen i OECD-rapporten exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning och ljuger medvetet? Eller har de inte läst noggrant och missat att siffran exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning? Låt mig testa att skriva det på engelska igen så att även Ronald Reagan förstår, som vi brukade säga i Iran: “does not account for expenditures in the asylum system”.

Vi har hört journalisterna och nu även hört vad riktiga forskare har att säga. Jag vill ge en utmaning till kulturskribenterna på ETC och Ordfront. Hitta en akademiskt verksam nationalekonom som ger er rätt och mig fel i den här debatten. En enda. Jag har hållit på med det här i flera år och mig vetterligen inte blivit utmanad i min beskrivning av fakta eller forskingsläget av riktiga forskare. Jag har tvärtom fått offentligt stöd av forskare flera gånger, till exempel när det sist var Johan Norberg i stället för Johan Ehrenberg som ljög om forskning och citerade studier som inte existerar.

Varför kringgår journalister och ideologer den akademiska processen om de nu har forskningen på sin sida? Med vilken rätt har dessa icke-ekonomer och icke-demografer utnämnt sig själva till experter i ekonomi och demografi? Jag avvaktar förväntansfullt att ETC eller Ordfront hittar en riktig nationalekonom som stödjer deras sida i debatten.