Magdalena Andersson har fel om kostnader för migration i budgeten

Flyktingpolitikens kostnader har blivit en viktig valfråga, men det råder förvirring i debatten. Kostnader för invandring i statsbudgeten bör för inte röras ihop med kalkylerna över invandringens fiskala kostnader. Statsbudgeten räknar bara på direkta kostnader för de som är i asylsystemet just nu. Fiskala studier om invandring räknar djupare och bredare. Alla invandrare studeras, inte bara de som är i asylsystemet just nu. Fler kostnadposter och intäktskällor ingår i beräkningarna. De skatter invandrare betalar inkluderas nu, men även de kostnader som uppstår i andra delar av den offentliga sektorn än migrationsverket.

I statsbudgeten har kostnaderna för asylpolitiken delats upp i två budgetposter. ”Migration” samt ”Integration och jämställdhet”. Bara två procent av det senare är för jämställdhet, därför kommer jag att för enkelhetens skull slå ihop allt.

År 2006 var de budgeterade kostnaderna för migration och integration 8 miljarder kronor. Samma år kom Jan Ekberg fram till totalkostnader på runt 50 miljarder kronor, där dessa 8 miljarder ingick. Skillnaden förklaras av att Ekberg räknar på samtliga kostnader och intäkter för samtliga invandrare, medan statsbudgeten bara räknar på nyanländas kostnader för asylsystemet de första åren.

När Alliansen tog över år 2006 låg kostnaderna för migration och integration som sagt på 8 miljarder kronor. De officiella kostnaderna hade enligt vårpropositionen växt till drygt 25 miljarder år 2014 redan innan migrationsverkets nya chockprognos. Nu räknar Anders Borgs finansdepartement med hissnande 42 miljarder per år redan år 2017 för migration och integration. Här är en graf med nya och tidigare prognoser.

kost

Det är inte exakt identiskt, men arean mellan linjerna motsvarar ungefär de 48 miljarder i kosnadsökning man pratar om. Naturligtvis fanns det valstrategiska hänsyn till att Moderaterna gick ut med att man nu skulle vara ärliga om kostnaderna för invandringspolitiken. Det ändrar inte att det ligger en reell kostnadsexplosion i botten som ett statsbärande parti inte kan ignorera.

Magdalena Anderssons kritik är att flyktingar kommande fyra år genererar ”betydande” intäkter som Anders Borgs har ignorerat. Det är ett oseriöst påstående som jag inte förväntade mig av Magdalena Andersson.

Flyktingar genererar givetvis inte betydande intäkter på fyra år. Det tar typiskt sätt ett eller två år innan asyl och kommunintroduktion. Två eller tre år efter kommunintroduktion arbetar bara runt 15 till 20 procent av flyktingar enligt SCB. Notera att arbetsmarknadsprogram räknas som arbete i den här statistiken. Få flyktingar kommer i arbete fyra år efter ankomst och de som jobbar har ofta låg lön. Därför finns det inga “betydande” intäkter att prata om.

Om Magdalena Andersson vill göra en mer detaljerad kalkyl över invandringens fiskala effekter än som görs i statsbudgeten kan hon heller inte bara ta med intäkter. Då måste hon göra som Sverigedemokraterna försökt göra och ta med de extrakostnader som uppstår i andra budgetposter. De 48 miljarder vi diskuterar handlar bara om direkta kostnadsökning för migrationsverket och asylsystemet. Kostnadsökningen i andra budgetposter ingår inte i dessa siffror. Exempel på andra utgiftsområden där invandring skapar kostnader är sjukvård, socialtjänst, förtidspensioner etc. En mer komplett djupkalkyl skulle visa att Anders Borgs siffror underskattar kostnaderna, inte överskattar de som Magdalena Andersson hävdar.

Nationalekonomen Joakim Ruist vid Göteborgs Universitet har gjort detaljerade kalkyler över detta. Joakim Ruist är tidigare känd för att ha visat att EU-invandring från Östeuropa till Sverige genererar en liten vinst för statens finanser, en studie som även blev internationellt uppmärksammad. Ruist räknar nu på fler kostnadsposter än de direkta kostnaderna men inkluderar även de intäkter flyktingar genererar i takt med att de kommer i arbete. Han visar att nyanlända flyktingar som har invandrat till Sverige de närmast föregående fyra åren netto per år kostar ”ganska exakt 100,000 kronor per individ”.

Mer utförliga beräkningar ökar kostnaderna jämfört med Anders Borgs budgetkalkyler, tvärtemot vad Magdalena Andersson hävdar. Snarare än betydande intäkter uppkommer nettokostnader på ca hundra tusen kronor per flykting per år utöver de 48 miljarder i ökade kostnader Anders Borg pratat om. Skatteintäkterna från de få flyktingar som jobbar inom fyra år efter ankomst är små medan extrakostnaderna utöver asylsystemets direkta utgifter är större.

Joakim Ruist diskuterar även Sverigedemokraternas budget ingående:

”Av Sverigedemokraternas 150 miljarder utgörs cirka 50 miljarder av kostnader som uppkommer under asylhandläggningen, oavsett om de sökande i slutändan beviljas asyl eller ej. Här ingår bland annat kostnader för Migrationsverkets handläggning, rättshjälp och de sökandes uppehälle. På kort sikt måste Sverige alltså ta dessa kostnader även om man bestämmer sig för att nästan helt sluta bevilja asyl. Sverigedemokraternas antagande är att slutar man bevilja asyl så minskar också antalet sökande. Det stämmer säkert – om än det är oklart i vilken utsträckning och hur snabbt (Sverigedemokraterna antar att det sker omedelbart).”

”Cirka 20 miljarder av Sverigedemokraternas besparing utgörs av kostnader för kommunernas flyktingmottagande (boende, språkundervisning, med mera). Dessa kostnader upphör förstås om flyktingmottagandet upphör.

Resterande cirka 80 miljarder i Sverigedemokraternas kalkyl utgörs av en nettokostnad för välfärdssektorn. Det vill säga offentliga utgifter (bidrag, skola, etc) minus offentliga intäkter (skatter). Det är den delen av beräkningarna som flera kommentatorer varit skeptiska till och här presenterar jag kort resultatet av en alternativ beräkning. Beräkningen baseras på siffror från 2007. Metoden beskrivs i detalj i den här artikeln, som avhandlar motsvarande välfärdsnetto för invandrare från Östeuropa. Jag summerar vad människor betalar in till den offentliga sektorn i form av olika skatter, minus vad de kostar i form av individuella bidrag samt offentliga kostnader så som för skolor, sjukhus och barnomsorg. Den grupp jag räknar på är människor som invandrat till Sverige de närmast föregående fyra åren från Irak, Somalia och Afghanistan. Dessa tre länder stod tillsammans för en stor majoritet av Sveriges asylinvandring under perioden och näst intill alla invandrare från dessa länder var flyktingar eller deras anhöriga.

Den svenska välfärdens nettokostnad för den här nyanlända gruppen år 2007 var enligt kalkylen ganska exakt 100,000 kronor per individ. Sverigedemokraterna vill minska flykting- och anhöriginvandringen med cirka 40,000 individer per år. Multiplicerar vi dessa tal innebär de grovt räknat en besparing på cirka 4 miljarder första året, 8 miljarder andra året, 12 miljarder tredje året och 16 miljarder fjärde året. Summan av detta blir en total nettobesparing på 40 miljarder över fyra år. Den siffran är alltså ganska precis hälften av Sverigedemokraternas.”

 

Sverigedemokraterna pratar om 150 miljarder i besparingar på fyra år. 70 miljarder handlar om direkta kostnader i budgeten. Av dessa accepterar Ruist 20 miljarder och betraktar 50 miljarder som möjliga men hypotetiska (för att vi inte vet hur snabbt färre beviljade asyl reducerar antal personer som söker asyl). Sverigedemokraternas egna beräkningar visar utöver detta på 80 miljarder från indirekta besparingar. Ruist mer pålitliga kalkyler visar att besparingen här snarast är 40 miljarder kronor. Sverigedemokraternas budgetutrymme från reducerad migration är därför ungefär mellan 60 och 110 miljarder snarare än de 150 miljarder de kommit fram till.

Magdalena Andersson räknar lika mycket fel åt det andra hållet. Hon tror att kostnaden för ökad flyktingmottagande sjunker om man gör djupberäkningar. Därför behöver Socialdemokraterna inte ta hänsyn till det kommande kostnadsexplosionen i sina reformförslag. Joakim Ruist visar tvärtom att nettokostnaderna för flyktingmottagande för den offentliga sektorn är ännu högre än vad som syns i statsbudgeten.

Det vore intressant om Socialdemokraterna kunde lägga fram egna beräkningar där de visar hur de räknat när de påstår att ökat flyktingmottagande inte kostar lika mycket som Anders Borg säger. Den ekonomiska diskussionen om invandring borde liksom  övriga ekonomiska frågor vara evidensbaserad.