SVDs Paulina Neuding krossar Fredrik Segerfeldt

Det håller på att växa fram kåkstäder i Stockholms utkanter där fattiga invandrare lever i misär. Paulina Neuding skrev gripande om detta i SVD. Hon kritiserade att Migros Fredrik Segerfeldt talat i positiva ordalag om framväxt av kåkstäder i Sverige till följd av fri invandring. Segerfeldt skrev tillsammans med Johan Norberg boken ”Migrationens Kraft”, ökänd för oräkneliga faktafel och för att citera forskning som inte existerar.

I ett försvar av ”Migrationens Kraft” utvecklade Fredrik Segerfeldt sin vision där fri invandring används som en murbräcka för att slå sönder svensk jämlikhet. Argumentet är att det är bättre att leva på existensminimum i Sverige än i Afrika. Segerfeldt betraktar policypreferenser om social sammanhållning och låg fattigdom i Sveige som illegitima. Det är enligt honom själviskt och omoraliskt att prioritera hög levnadsstandard i Sveriges före fattigare länders intressen. Eftersom sänkta löner och nedmonterad välfärdsstat är ett självändamål är det inget problem att fri invandring leder till ökad fattigdom här.

Segerfeldt räknar ut att 450 kronor i månaden räcker för att överleva i Sverige om man bara äter ris. Han resonerar att 450 kr per månad är ett bra golv som invandrare är vana vid från sina hemländer. Allt över 450 kr per månad i inkomst är därför att betrakta som bonus och höjd levnadsstandard. Därför tycker han att det vore bra om Sverige tog in miljoner invandrare som får nöja sig med att leva på förslagsvis 3000 kronor i månaden, vilket invandrarna bör vara glada för och betrakta som en “enorm” välfärdsökning. Om ni inte tror mig så kan ni läsa själva:

”För de flesta svenskar är det ett ofattbart fattigt liv att ha 450 kronor i månaden att röra sig på. Det går inte att överleva, skulle många säkert påstå, och särskilt inte i Sverige. (Minns att siffrorna är köpkraftsjusterade och alltså utgår ifrån vad man skulle kunna köpa i USA för 600 dollar om året, eller 50 dollar i månaden och detta sedan är omräknat till svenska förhållanden. Eftersom priserna är högre i Sverige än i USA så blir det något mer i kronor än om man bara tar växelkursen rakt av). Hur går det till? Den absoluta majoriteten av inkomsten går åt till att köpa kolhydrater. En vuxen man behöver cirka 2200-2800 kalorier per dag, beroende på hur mycket han anstränger sig fysiskt. Låt oss för enkelhetens skull räkna med 2 500 kalorier.

Låt oss se hur det skulle gå till i Sverige, med 450 kronor. Det billigaste sättet att få i sig kolhydrater torde vara att äta ris. Ett kilo ris innehåller ungefär 3 500 kalorier. För att få i dig 2 500 kalorier måste du alltså äta 0,7 kilo ris. Du behöver således 21 kilo ris i månaden. En snabb googling ger vid handen att det lägsta kilopriset på ris i svenska matvaruaffärer är 15 kronor. Den sammanlagda månadskostnaden för kolhydrater blir således 315 kronor. Det går alltså att överleva på 450 kronor i Sverige, precis som det går att överleva på motsvarande inkomst i Somalia.

Faktum är att det inte bara går att överleva, utan det är vardag för miljarder människor. Enligt världsbanken finns det 1,4 miljarder människor som lever på högst 1,25 köpkraftsjusterade dollar om dagen. Och ytterligare någon miljard lever på det dubbla, det vill säga knappt 20 kronor om dagen, med svenska priser. Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.”

Nu när Segerfeldts vision om kåkstäder till allmän förfasan börjar materialisera sig är han inte längre lika rak. I sitt svar förnekar Segerfeldt att han utmålade fler på existensminimum i Sverige som en önskvärt utveckling.

Neuding låter dock inte honom slingra sig:

“Fredrik Segerfeldt har upprepat argumenterat för att vi bör välkomna att människor kommer till Sverige och lever i fattigdom, kombinerat med försvagat socialt skyddsnät, som ett sätt att möjliggöra fri invandring. Som svar på min artikel om EU-migranter i svenska kåkstäder skriver nu Segerfeldt att knäckfrågan är huruvida vi är ”redo att acceptera ökade inkomstskillnader i Sverige som en följd av invandring, om det leder till markant ökad mänsklig välfärd?”

Nej, knäckfrågan är huruvida Sverige ska acceptera att människor lever i misär, att de tillbringar vintern i plåtskjul utan el eller rinnande vatten. Det handlar inte om någon marginellt ökad ojämlikhet, och eländet i plåtskjulen i Söderort handlar knappast heller om ”markant ökad mänsklig välfärd”. Fredrik Segerfeldt argumenterar för att välfärden ska rivas upp och att löner ska sänkas radikalt, för att möjliggöra fri invandring. Det är i detta sammanhang han gör sin kalkyl över hur stort intag av ris en människa behöver för att överleva:

”Det går alltså att överleva på 450 kronor i Sverige, precis som det går att överleva på motsvarande inkomst i Somalia. Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.”

Segerfeldt skriver vidare ovan: ”Ofta ökar flytten migrantens produktivitet tio eller tjugo gånger”. Det är verklighetsfrämmande att tala om ”produktivitet” när jag diskuterar människor som tvingas tigga på gatorna och tillbringa nätterna i plåtskjul i skogen.
Om syftet är att Sverige ska göra mer åt världsfattigdomen är det rationella svaret att vi behöver ett ökat och effektiviserat bistånd, inte kåkstäder i Stockholm. 450 kronor räcker till långt mer i fattiga länder än i Sverige, kräver inte att invandrare lever som andra klassens medborgare och sker inte på bekostnad av Sveriges samhällskontrakt om jämlikhet. (Det är dessa värden som står på spel när det växer fram kåkstäder i Sverige, och inte som Segerfeldt vill göra gällande, att ”[Neuding] tycker det är för obehagligt att behöva se fattigdom på så nära håll.”)

Ändå har Fredrik Segerfeldt hängivet argumenterat för minskat bistånd. I en intervju till Ordfront Magasin sade han exempelvis ”Jag tycker man ska lägga ner Sida. Jag tycker man ska lägga ner hela biståndet.” I Sverige har man tack vare en rad lyckliga historiska omständigheter och med stor möda byggt ett samhälle med relativ hög levnadsstandard även för de mest utsatta. Den svenska borgerligheten motsätter sig ofrihet och planekonomi, men sällan det sociala skyddsnätet i sig eller idealet om ett samhälle som undviker social oro genom en grundläggande jämlikhet. Fredrik Segerfeldt, som alltså anser att det är ”många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu” är medgrundare till nätverket Migro, som samlar några av Sveriges mest hängivna förespråkare av fri invandring. Delar de Segerfeldts vision om hur de fattigaste invandrarnas tillvaro ska se ut i Sverige?”

Det är surrealistiskt att Segerfeldt agiterar mot bistånd i samma andetag som han kräver total självuppoffring i invandringspolitiken. Om syftet genuint är att hjälpa fattiga så är det mest rationella att skicka de pengar direkt. 450 kronor är värt mycket mer i Mogadishu eller på Rumäniens landsbygd än i Sverige.

Att folk tigger på gatorna i Stockholm och lever i en plåtskjul är knappast det mest rationella sättet att organisera global omfördelningspolitik. Om man i stället skickar bistånd slipper invandraren att förnedra sig genom tiggeri. Eller leva som andra klassens medborgare i ett rikt land där hög inkomst är norm, vilket knappast är en detalj i sammanhanget. Sverige slipper alla nackdelar med exploderande fattigdom. Detta inkluderar att man måste acceptera sänkt levnadsstandard för sina egna låginkomsttagare om man inför fri invandring låginkomsttagare. Om man ändrar samhällets normer på ett så radikalt sätt och öppnar upp för kåkstäder och risdiet (eller strax över) för miljoner invandrare är steget givetvis inte långt att man även accepterar det för landets ursprungliga låginkomsttagare. Framväxten av ett etniskt klasssamhälle kommer att riva sönder den sociala sammanhållningen, öka kriminaliteten, minska tilliten och ändra samhällets värderingar och det sociala kontraktet på ett negativt sätt. Vissa libertarianer tycks inte begripa att avskaffandet av misär i Sverige med stor möda var en positiv social externalitet som gynnade alla.

I slutändan är vare sig fri invandring till Sveige eller bistånd ett realistiskt sätt att lösa  världsfattigdom i en värld med miljarder låginkomsttgare. Den enda lösningen är interna reformer som får tredje världens egna ekonomier att utvecklas, på det sätt vi har sett i östasien och centraleuropa. Inget land har någonsin blivit rikt på att deras medborgare flyttar till andra länder. Sverige med 9.5 miljoner invånare har råd att garantera hög välfärd för sina egna medborgare, men knappast för hela världen. Det går att slå sönder välfärden i Sverige med fri invandring, men inte att märkbart reducera världsfattigdomen. Säg att Sverige skulle ta in 30 miljoner invandrare som Centerpartiet pratar om. 30 miljoner är inte ens ett års befolkningsökning i tredje världen.

Om syftet är att hjälpa så många man kan på ett rationellt sätt så bör man ge bistånd till de som behöver det mest. Fredrik Segerfeldt argumenterar i den globala solidaritetens namn för fri invandring även om priset är framväxten av kåkstäder i Sverige. Det hjälper inte hans trovärdighet att samma Fredrik Segerfedlt kampanjar för avskaffat bistånd till fattiga länder!

Här bör vi notera några viktiga fakta angående bistånd. Många liberaler är kritiska mot utvecklingsbistånd. Med begreppet “utvecklingsbistånd” avses subsidier och investeringsprojekt som syftar till att öka tillväxten. Flera ledande biståndsforskare som William Easterly menar att utvecklingsbiståndet inte fungerat, t.ex. då det skapar korruption. Det är dock viktigt att poängtera att kritiken gäller just utvecklingsbistånd, inte humanitärt bistånd. Humanitärt bistånd inkluderar sådant som mat och mediciner till svältoffer eller krigsdrabbade och vaccineringsprogram för barn. William Easterly säger till exempel uttryckligen att vissa former av bistånd fungerar. Ekonomer är trots allt inte så pass verklighetsfrämmande att de tror att svältande missgynnas om man skickar mat till dem.

Det vanligaste argumentet mot utvecklingsbiståndet är att hänvisa till den historiska utvecklingen. Många länder har fått utvecklingsbistånd i decennier utan att tillväxten tagit fart. När det gäller humanitärt bistånd är det tvärtom så att den historiska utvecklingen visar på enorma framgångar. Målet med humanitärt bistånd är inte tillväxt, utan att rädda liv och minska lidande, vilket överlag har fungerat.

En graf i The Economist på basis av Stephen Devereuxs studier illustrerar detta. Grafen visar att svältdöd i världen var tiotals gånger vanligare för några årtionden sedan. Även bortsett från svält orsakad av kommunistregimer etc. så har svältdöden fallit dramatiskt i och med att omvärlden blivit bättre på att skicka hjälp.

aid
Det är en myt att ”forskningen” skulle ha bevisat att humanitärt bistånd överlag är skadligt, en myt som används som ursäkt för själviskhet. Det finns betydande ineffektivitet i humanitärt bistånd, men ineffektivt katastrofbistånd är förstås bättre än inget katastrofbistånd alls.

I början medgav Fredrik Segerfeldt att forskningen inte säger att katastrofhjälp skadar mottagarna. Med åren har han radikaliserats och kritiserar numera även katastrofhjälp till krigsområden. Segerfeldt skriver på Timbros hemsida att humanitärt bistånd ”förvärrar kriser, föder krig och gynnar förtryckare.”

Segerfeldt har till och med kritiserat att Sverige skickar humanitärt bistånd till krigets Syrien. Matproduktion och distribution i Syrien har kollapsat under kriget. FN och andra har varnat för detta sedan länge, och situationen blir allt värre. BBC skrev i dagarna:

”The UN estimates nearly three-quarters of Syria’s 22.4 million population will need humanitarian aid in 2014…..Four out of five Syrians said their greatest worry was that food would run out, the survey found…..IRC President David Miliband said the his organisation’s latest survey showed “that starvation is now threatening large parts of the Syrian population”.

Senast några månader sedan skrev Fredrik Segerfeldt en debattartikel i Aftonbladet som kritiserar svensk nödhjälp till Syrien. Låt mig citera texten i sin helhet:

”Det är bra att biståndsminister Gunilla Carlsson påpekar att även det humanitära biståndet har allvarliga problem. Det flesta humanitära katastrofer är skapade av människor. Och när omvärlden skickar in resurser i sådana miljöer bidrar de ofta till att förstärka lidandet. Maten eller materialet används för att finansiera ytterligare våld.

Så var det i Etiopien på 1980-talet, så var det på gränsen mellan Rwanda och Kongo på 1990-talet, så var det Västafrika och i Somalia på 00-talet. Gunilla Carlsson skriver att det är hennes och mina pengar som används. Jag kräver att få veta att mina pengar inte skapar ytterligare lidande. Jag kräver en garanti för att mina pengar inte bidrar till att förvärra humanitära katastrofer.”

Segerfeldt påstår att katastrofhjälp till krigsländer (som de drabbade själva desperat ber om) bidrar ”till att förstärka lidandet.” Detta reflekterar vare sig forskningsläget eller internationella expertbedömningar. Att nödhjälp skadar offren är ett kontraintuitivt påstående som kräver systematiska belägg, inte bara anekdoter och tomma påståenden. Det skulle trots allt ha grava konsekvenser om man har fel om att humanitärt bistånd skadar offren. Att skära av mat och mediciner till Syrien är därför inget man ska göra lättvindigt. Fredrik Segerfeldt kritiserar ändå hjälp till Syrien på basis av den vaga mekanismen att kriser är ”skapade av människor”.

Att det hade gynnat de drabbade om omvärlden inte skickat nödhjälp till de länder Segerfeldt radar upp är inget som anses vara belaggd, det är ideologen Segerfeldts vinklade tolkning. Det är heller inte ett tillräcklig argument att mat och mediciner som skickas till krigsländer ibland går till krigsförande, använd ineffektiv eller stjäls av regimen. Dessa problem måste vägas upp mot risken att hundratusentals eller ibland miljoner civila kan dö om omvärlden inte gör någonting. Massdöd är ingen teori, utan vad krig och naturkatastrofer brukade resultera i historisk innan omvärlden lärde sig skicka nödhjälp.

Om man av själviska eller principiellt ideologiska skäl inte vill ge bistånd så går det alltid att hitta på någon långsökt ursäkt om att det ‘egentligen’ är för offrens egen skull. Det måste dock finnas någon mått av seriositet bakom argumentet, vilket det knappast gör i det här fallet.

Fredrik Segerfeldts kritik av nödhjälp till Syrien ligger i skrivande stund högst på Timbros hemsida under ”Bistånd & global utveckling”. Om ni har svårt att tro att organisationen har så dåligt kommunikativ omdöme kan ni se själva:

timbro

Libertarianer som inte unnar svältande i krigsländer mathjälp har inte moralisk auktoritet att kräva total självuppoffring i invandringspolitiken.