Fler fel i Fredrik Segerfeldts svar

Fredrik Segerfeldt svarar:

”Tino anklagar mig för att jag använder olika siffror för hur låg en lön ska vara i Sverige för att fortfarande vara en vinst för migranten. Även andra har frågat mer retoriskt hur låga jag vill att lönerna ska vara.

Jag har aldrig föreslagit något sådant. Jag har enkom, med olika räkneexempel, visat på de enorma inkomstskillnaderna och på vinsterna för migranten. Jag vill att lönen sätts på marknaden, utan ingrepp från vare sig staten eller fackföreningar. Det är omöjligt för mig att veta exakt var de kommer att hamna.”

Det är inget fel i att ändra uppfattning, men då bör man ärligt medge det. Så skrev Fredrik Segerfeldt 2012:

”Dra ned bidragen till ett minimum, kanske 1000 kronor i månaden. Människor kan då leva i trygghet, i frihet från våld och får ändå en levnadsstandard som är dubbelt så hög som den misär de flydde ifrån.”

Segerfeldts svar är att han inte föreslagit lönenivån. Jag skrev dock inte bara lön, jag skrev ”den inkomst som han föreslår att invandrare ska leva på i Sverige”. Det är obestridligt att Fredrik Segerfeldt föreslagit en inkomst på ”kanske 1000 kronor i månaden”.

Ingen har sagt att Segerfeldt vill att staten genom centralplanering ska tvinga företag att sätta en lön på just 3000 kronor. Kritiken är mot hans förslag att Sverige bör sänka golvet för existensminimum till bidrag på 1000 kronor och löner på exempelvis 3000 kronor i månaden. Fredrik kritiserar de som inte vill ha denna misär i Sverige genom att säga att extrem fattigdom i Sverige – till och med i kåkstäder – ändå är bättre än Somalia:

”Det som sker när människor rör sig över jorden är att de globala inkomstskillnaderna tränger in genom våra gränser. Anders Bolling beskrev det fint på Framstegsbloggenhäromdagen, som att vi ”har världens orättvisor in på knuten.” Man kan föra ett NIMBY-resonemang och säga att man inte bryr sig om dessa skillnader så länge man ”slipper se skiten”. Men det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu.”

De extremt låga inkomster som Segerfeldt vill öppna upp för skulle rasera all social sammanhållning och låginkomsttagarnas livskvalitet i Sverige. Detta utan att livet i kåkstaden i Stockholm skulle utgöra någon enorm ökning av levnadsstandard eller skulle vara ett rationellt sätt att hjälpa tredje världen.

Segerfeldt försvara felen i sina kalkyler genom att säga: ”De exakta siffrorna är dessutom ointressanta.”

Den exakta siffran är knappast ointressant. Segerfeldt har upprepade gånger använt sin beräkning att 450 kronor i månaden i Sverige är likvärdigt med vardagen i fattiga länder som bas. Han motiverar sitt förslag till att sänka bidragen till 1000 kronor i månaden med att säga det ändå är dubbelt så hög som i hemländerna. Han försvarar kraftigt reducerade löner med att invandrare femdubblar eller tiodubblar sin inkomst jämfört med 450 kronor.

Att jag kritiserar den exakta siffran beror också på att det illustrerar Migros nonchalanta attityd till forskning och statistik. Segerfeldt skriver:

”Tino lyfter fram att BNI per capita är ett bättre mått, eftersom det inkluderar finansiella flöden och således får med bistånd och remitteringar. Den senaste uppgiften i Världsbankens databas är visserligen från 1990, men då låg Somalias BNI per capita på 150 dollar.”

Siffran 150 dollar från 1990 är vare sig PPP- eller inflationsjusterad.

”Och enligt den rapport från UNDP som Tino länkar till ligger köpkraftsjusterad BNI per capita på 843 dollar, det vill säga i runda slängar 8000 kronor om året. Enligt samma rapport lever 74 procent av befolkningen på mindre än två dollar om dagen. Det är knappt 20 kronor eller 600 kronor i månaden. Jämfört med levnadsstandarden i Sverige är detta alltså detaljer.”

UNDP-rapporten skriver också att de Somaliska uppskattningarna som har beräknats med proxy inte bygger på likvärdiga källor och metoder och inte bör jämföras med andra länder:

“Note: Somalia’s 2010 HDI is calculated using data as reported in Annex 2, while those for selected other countries were taken from the 2010 global Human Development Report. This comparison indicates Somalia’s relative position, but strictly speaking the data are not comparable.”

Ändå är det exakt vad Segerfeldt gör, han översätter Somaliska estimat från UNDP-rapporten till svensk levnadsstandard.

Segerfeldt fortsätter: ”Alla dessa svagheter hindrar inte att köpkraftsjusterad BNP per capita är det vedertagna sättet att mäta ekonomisk levnadsstandard mellan länder.”

Nej, det vedertagna sättet att jämföra levnadsstandard är BNI, medan BNP är det vedertagna sättet att jämföra produktion. Att köpkraftsjusterad BNP och BNI är standardmått innebär framförallt inte att man kan extrapolera de till sin ytterlighet hursomhelst. De som arbetar med BNP och köpkraftsjusteringar känner även till och talar om måttens begränsningar. Världsbanken förklarar:

”Although PPP rates were designed for comparing aggregates from national accounts, they were not intended for making international poverty comparisons. PPPs are based on prices of goods and services that may not be representative of the consumption baskets of the poor, so they may not fully reflect the relative price level faced by very poor consumers. As a result, there is no certainty that an international poverty line measures the same degree of need or deprivation across countries.

The reliability of the poverty estimates may be affected by the quality of the PPPs and price indexes used. Although the 2005 International Comparison Program was the most comprehensive international price survey ever undertaken and employed more advanced methods than previous rounds, the resulting estimates may be affected by differences in sampling procedures, measurement errors, assumptions and approximations made in estimating prices that could not be obtained from price surveys, and the form of the multilateral price index. All of this notwithstanding, the 2005 International Comparison Program provides our best estimates of the comparative purchasing power of currencies.

Similarly, the quality of consumer price indexes around the world varies widely, which may affect the reliability of extrapolations over long periods and comparisons across countries.”

Ju mer ekonomins struktur och varotyper skiljer sig, dessto mindre användbar blir PPP för att översätta livskvalitet. Fredrik Segerfedt missbrukar PPP-kalkyler och BNP-data när han tror att man så enkelt kan jämföra levnadsstandarder i ett av världens modernaste länder med en av de i särklass minst moderna ekonomierna i världen.

När Segerfeldt jämförde den genomsnittliga levnadsstandarden i Sverige och Afrika så använde han siffror som exkluderar remitteringar. När jag kritiserar honom för detta så svarar han med att han i sin bok har skrivit att remitteringar är viktiga för Somalia. OK, så om du vet detta, så varför baserade du din kalkyl för Somalias levnadsstandard på data som exkluderar remitteringar?

En generös tolkning är att Fredrik helt enkelt inte tänkte på att BNP inte inkluderar remitteringar när han gjorde sin kalkyl. Ändå vill han inte erkänna att han gjorde fel. Han försvarar i stället BNP-kalkylen genom att en non-sequitur om att han tycker att remitteringar är ett argument för invandring. Men vad har det egentligen att göra med en korrekt kalkyl av levnadsstandarder?

Segerfeldts sätt att presentera forskning om bistånd är lika bristfälligt som hur han och Migro presenterar forskning om migration. Segerfeldt gör ömsesidigt uteslutande uttalanden beroende på sammanhang. I sitt svar till mig skriver han: ”I min bok Gör ingen skada – biståndets hippokratiska ed skriver jag att ”riktade och väldefinierade hälsoinsatser framgångsrikt [har] bekämpat ett antal sjukdomar”

SVD bränpunkt skrev han motsatsen om bistånds effekt på hälsa: ”För det första har biståndsforskarna, trots otaliga försök, inte kunnat visa att bistånd leder till tillväxt, minskar fattigdom eller förbättrar hälsan i mottagarländerna.”

I sitt svar till mig skriver han: ”I ovan nämnda bok skriver jag så här, redan i inledningskapitlet: ”Såväl enskilda välriktade hälsoinsatser som katastrofhjälp har visserligen ibland inneburit stor skillnad för många människor och kan således vara väl motiverade.”

Ändå har Fredrik Segerfeldt skrivit: ”Jag tycker man ska lägga ner Sida. Jag tycker man ska lägga ner hela biståndet.”. Bara några dagar sedan beräftade han: ”Att jag vill lägga ner biståndet är dock knappast någon nyhet.” Segerfeldt kritiserade nyligen nödhjälp till Syrien och skrev: “Det flesta humanitära katastrofer är skapade av människor. Och när omvärlden skickar in resurser i sådana miljöer bidrar de ofta till att förstärka lidandet. Maten eller materialet används för att finansiera ytterligare våld.”

Om katastrofhjälp kan vara motiverat, varför vill Segerfeldt då avskaffa just sådan hjälp? Varför står det inte i artikeln riktad mot bistånd till Syrien att katastrofhjälp kan vara motiverad, utan snarare motsatsen?

Segerfeldts argument mot humanitärt bistånd är tunna. Forskningen har knappast kommit fram till att nödhjälp till svältande, krigsdrabbade och offer för naturkatastrofer som regel skulle göra mer skada än nytta. Rent historisk har antal dödsfall från svält i världen fallit dramatiskt samtidigt som humanitär bistånd ökat. Om Fredrik kan lägga fram en forskningsgenomgång om nödhjälp som visar att det gör mer skada än nytta så får han gärna göra det. Böcker med anekdoter och enskilda individers åsikter mot humanitärt bistånd räcker inte, inte minst då det finns tio gånger fler böcker med anekdoter och åsikter som argumenterar för ökat humanitärt bistånd.

Somalia och övriga nordöstra Afrika har drabbats av flera svältkatastrofer de senaste decennierna. Flera hundra tusen människor har dött. Samtidigt skulle miljoner ha dött om inte omvärlden hade skickat bistånd, som har stått för en stor del av regionens matförsörjning. Den finansiella kostnaden för detta har varit relativ låg. Mat är billigt i den moderna ekonomin. Några miljarder kronor i bistånd räcker för att hjälpa miljoner svältdrabbade. Det är småpengar jämfört med Sveriges utgifter för invandring. Pengar räcker längre och gör större nytta om de används till nödhjälp till katastrofdrabbade områden än till socialbidrag i Sverige.

Att övertyga sig själv att det inte går att hjälpa tredje världen med nödhjälp eller medicinskt bistånd är ett sätt för libertarianer att göra det ideologiskt bekvämt för sig. Fredrik Segerfeldt menar att ökningen av levnadsstandarden för fattiga invandrare som kommer till Sverige motiverar alla negativa konsekvenser för mottagarlandet. Men när det gäller bistånd finns inget moraliskt dilemma, för alla vet ju att bistånd skadar mottagarna!

Säg för argumentets skull att bistånd gjorde nytta, till exempel nödhjälp eller att bistånd skickas som remittenser. Har Sverige enligt Fredrik Segerfeldt i så fall en skyldighet att ge (säg) 90% av nationalinkomsten i bistånd?

Det motsvarar drygt 300 miljarder dollar. Sverige skickar idag kanske en halv miljard dollar i remittenser till tredje världen (Sveriges remittenser till fattiga länder är blygsamma, och en hel del går till rika länder. Gruppen med störst tendens att skicka remittenser är tillfälliga gästarbetare, inte permanenta invandrare).

Motsvarande tio “Somalia” kan få sin BNI femdubblad om Sverige skickar 90% av nationalinkomsten i bistånd. De 10% som är kvar räcker att leva på för svenskar enligt Fredrik Segerfeldts kalkyler. Den globala fattigdomen sjunker därmed betydligt för hundra miljoner människor, inte bara för några miljoner som gynnas av fri invandring. Har Sverige i detta hypotetiska scenario en skyldighet att genomföra detta? Hänger alla motargument mot ett biståndsmål på 90% på argumentet att bistånd gör mer skada än nytta?