DN:s kolumnist Lena Andersson förvirrad om äganderätten

DN-kolumnisten Lena Andersson menar att Sveriges medborgare inte har äganderätt över Sverige och därför ingen rätt att besluta om invandringen. Lena Andersson har tidigare skrivit i DN att fri invandring till Sverige är en “rättighet” och att Sverige därmed inte har någon rätt att besluta om sin invandringspolitik. Liknande åsikter har även uttryckts av libertarianer kopplade till Migro och Timbro, som Fredrik Segerfeldt.

Att svenska medborgare har äganderätt över den svenska staten och beslutanderätt över migration är inte bara en löst grundad teori, det är vad Sveriges grundlag säger. Denna ordning är inget tvångsförtryck, utan hur väljare i Sverige (och andra länder) frivilligt valt att organisera sina demokratier.

Liberaler har inga problem med att individer kan äga och besluta kollektivt. Vi accepterar privata företags rätt att inte ta in nya delägare eller privata jaktklubbars rätt att bara låta medlemmar jaga på sin mark. Principen om ”alla människors lika värde” har inte tolkats som att alla människor har rätt till din egendom. Medborgarskap inom ramen för demokrati är en form av kollektivt ägande. Så resonerade till exempel Friedrich Hayek och John Stuart Mill.

Sveriges medborgare äger kollektivt tusentals miljarder i form av statliga tillgångar och skatteintäkter. Utöver detta innebär medborgarskap att vi har gett varandra rätt att utöva tvångsmakt genom demokratiska beslut. Invandring är därför inte enbart en kontraktsrättslig transaktion mellan invandrare och deras arbetsgivare eller hyresvärdar. Invandring innebär omfördelning av tillgångar och politiskt makt från existerande till nya ägare. Därför har alla existerande ägare rätt att besluta om invandring, på samma sätt som alla delägare i ett företag har rätt att besluta om de vill ta in nya delägare eller inte. Detta inkluderar givetvis invandrare som själva blivit medborgare.

Lena Andersson motargument är: “Kollektiv har nämligen just den egenheten att de inte är individer. I samma stund som kollektivet har befogenheter minskar individens och underkastelse fordras. När kollektiv talar med en mun finns det munnar som tiger. När kollektiv beslutar för medlemmarna måste de enskildas avgöranden definitionsmässigt stå tillbaka.”

Här angriper Andersson, vare sig hon själv inser det eller inte, demokratin som princip. Naturligvis minskar individers makt om kollektivet tilldelas befogenheter. Det finns dock stora fördelar med att föra över vissa beslut från individ till ett kollektiv. Det mest klassiska exemplet är rätten att ta ut skatt för landets försvar och rättsväsende. Trots denna förlust av individuell makt har i princip alla nationer i världen valt att organisera sig på det sättet. Försvaret och rättsväsendet är inte de enda funktioner vi lagt på kollektiv, demokratisk nivå. Det finns flera andra områden där vi genom det sociala kontraktet valt att föra över makt från oss själva till kollektivet. Viktiga exempel inkluderar en gemensamt finansierad skola och ett socialt skyddsnät för de svaga.

Vad Lena Andersson inte tycks förstå är att demokratiska stater präglade av kollektivt beslutsfattande är en reflektion av allmänhetens preferenser, inte ont, illigitmt tvång utövad från någon kung. Att vissa beslut fattas gemensamt är hur den övervägande majoriteten vill  organisera samhället. SEBs välfärdsbarometer frågade år 2012 svenskar hur de vill finansiera välfärden. Endast 3 procent svarade ”helt privat”. Man ska inte förneka att demokrati har en baksida då det alltid finns en minoritet som tvingas in i system och agera mot sin vilja. Men det vore lika mycket tvång om dessa 3 procent nyliberaler skulle tvinga sina preferenser på alla andra genom att förvägra den överväldigande majoritet som vill ha en gemensam välfärdssektor detta.

Individer har organiserat sig i stater för att det finns enorma fördelar att vinna genom samarbete med andra. Därför är det rationellt att ge upp en del individuell makt och överföra den till kollektivt beslutsfattande. Detta kräver dock begränsningar av den kollektiva maktutövningen. En viktig begränsning handlar om vem som får rösta över att tvångsbeskatta oss eller på andra sätt utöva politisk makt över oss. Detta har inskränkts till andra medborgare. I regel har framgångsrika länder organiserat staten på en nivå där det finns tillräckligt mycket gemenskap och reciprocitet mellan medborgare att kollektivt beslutsfattande fungerar väl.

Eftersom rätten att utöva tvångsmakt över oss är så viktig har demokratier begränsat det. Lena Andersson har rätt att rösta för att min skatt ska höjas. Däremot har hon inte rätt att ge bort eller sälja makten att utöva denna makt över mig till vem hon behagar i andra länder. Det är ingen mänsklig “rättighet” att få bidrag i Sverige eller rösta till sig resurser i svenska val. Det är en privilegium som landets medborgare har tilldelat varandra genom det sociala kontraktet, och som de medvetet har valt att begränsa.

Invandring kan inte separeras från politiskt makt över gemensamma beslut. I liberala demokratier måste invandrare förr eller senare bli medborgare och få samma rättigheter som alla andra. Det viktigaste tillgång som nya medborgare tilldelas av landets existerande medborgare är inte transfereringar, utan politiskt makt. Omfördelning av politisk makt går inte att särkoppla från invandring.

Det är därför libertarianers vanliga ståndpunkt “jag är för fri invandring men för att avskaffa välfärdsstaten” är så ogenomtänkt. Välfärdsstaten kan inte avskaffas med önsketänkande, utan bara i en politisk jämvikt där majoriteten bland väljarna anser att detta är i deras självintresse. Om man gör fattiga invandrare från tredje världen till majoritetsbefolkning i ett land med rika svenskar är det givetvis inte i de fattigas självintresse att avskaffa välfärdsstaten.

Eftersom invandring är nära förknippad med omfördelning av resurser och politiskt makt över resurser så har landets existerande ägare all rätt att besluta om det. Liberaler anser att man i regel inte ska lägga sig i hur andra agerar om det inte inskränker på dina rättigheter. Invandring av nya medborgare uppfyller knappast detta kriterium, vare sig i praktiken eller i teorin.

DN-kolumnistens centrala argument för är att svenska medborgare inte äger Sverige är att: ”Först måste det i så fall vara möjligt att gå ur detta kollektiv utan att tvingas in i ett annat likadant. Utöver det måste kontrakt över delägandet upprättas och delägarna kunna sälja sin andel. Redan där faller det. Om man bara får sälja till andra i släkten är det ju inte en markfråga utan en annan sorts fråga.”

Lena Andersson uppfinner här godtyckliga kriterier för äganderätten. Äganderätt – inklusive den privata äganderätten – är en flexibel konstruktion. Även när det gäller den privata äganderätten finns det gott om kontraktsformer som förenar äganderätt med begränsningar eller med kollektiva inslag. Andersson tror till exempel att äganderätt måste gå att sälja. Så fungerar dock inte privat äganderätt idag.

Svenska kapitalistiska familjer som Wallenberg äger inte vanliga aktier, de styr huvudsakligen sina företag genom att sitta i styrelsen i olika stiftelser. Familjen Wallenberg har inte rätt att ”sälja” dessa styrelseposter som de vill. Detta helt enkelt då de ägare som ursprungligen designade ägarkonstruktionen valde att utforma kontaktsformen på detta sätt. Utifrån Lena Anderssons resonemang bör vi i liberalismens namn förbjuda privata stiftelser där stadgarna begränsar rätten till försäljning.

Handelshögskolan i Stockholm och Harvard University är exempel på organisationer som ägs av privata stiftelser. Det går inte att sälja vare sig Handelshögskolan eller Harvard University. Ingen enskild individ äger dessa universitet, utan de ägs i någon bemärkelse kollektivt. Innebär Lena Anderssons dunkelt tänkta rättsfilosofiska resonemang att dessa organisationer saknar rätt att styra sig själva?

Ett annat vanligt exempel är bostadsrättsföreningar. I Sverige och andra länder så har du av hänsyn till de andra ägarna i föreningen inte rätt att omvandla din lägenhet till en nattklubb. Det är rationella begränsningar som organisationen valt frivilligt.

Lena Andersson är okunnig om hur kapitalism fungerar om hon tror att äganderättskontrakt inte kan vara kollektiva eller innehålla begränsningar. En medlem i ett privat jaktsällskap har inte rätt att på eget bevåg hyra ut en del av skogen för avverkning. Ett företag som äger mark med en flod har inte nödvändigtvis rätt att skära av vattnet för dem nedströms. En tomtägare har inte oinskränkt rätt att bygga höga murar på sin tomt och därigenom försämra för sina grannar. När två företag äger en teknologi eller en konstnärlig produkt tillsammans kan det finns begränsningar över vad var och en av dem kan göra med denna tillgång. Äganderätt utformas medvetet flexibelt i komplexa samhällen. Varför skulle liberalism förvägra oss rätten att utforma äganderättskontrakt på ett flexibelt sätt när det är rationellt?

Den medborgerliga äganderätten är på samma sätt anpassad för sitt unika syfte. Nationen är en flergenerationell försvars- och samarbetspakt. Den överväldigande majoriteten av befolkningen har frivilligt valt att tilldela varandra rättigheter över kollektiva beslut. Men rätten att utöva kollektiv makt har medveten belagts med flera begränsningar.

Därför går medborgerlig äganderätt i arv, precis som privat äganderätt inom familjen, utan rätt att sälja det till andra. Detta har inte tvingats på Sverige. Det är så svenska medborgare, i demokratisk ordning, beslutat att utforma sin grundlag. Hade Sverige velat ge enskilda individer rätt att privat sälja ut miljoner svenska medborgarskap exempelvis till ryssar, så hade det funnits alla möjligheter att designa grundlagen så.

Det är inget konstigt med att man inte har oinskränkt rätt att avsäga sig sitt medborgarskap, precis som den privata äganderätten över arbete inte ger dig rätt att sälja dig själv som slaver. Begränsningar har i båda fallen lagts in av hänsyn till personen själv. Dessutom finns det utanför libertarianska sekter ingen större efterfrågan på att avsäga sig sitt svenska medborgarskap utan att flytta till ett annat land eller sälja sig själv in i slaveri. Hade en majoritet velat detta då hade vi i demokratisk ordning ändrat lagen och tillåtit det. Att du inte kan sälja dig själv som slav innebär inte att du inte äger ditt eget arbete. Lena Anderssons påstående att svenska medborgare inte har äganderätt över Sverige för att de inte kan avsäga sig sitt medborgarskap är på samma sätt ologiskt.

Andersson skriver: ”Därtill måste, om ägandet vore det som avgjorde migrationsfrågan, ägarna av privat mark på svenskt territorium kunna ingå vilka avtal och förbindelser de vill med utlänningar utan att det lagstiftande röstkollektivet, som ju inte äger den marken, avgör dessa mellanhavanden.”

Att ge bort medborgarskap i Sverige påverkar givetvis inte bara din mark. Medborgarskap i Sverige är en omfördelning av delägande över tusentals miljarder i offentliga tillgångar samt rätt att rösta om tvångsbeslut över andra medborgare. Varför skulle du som markägare ha privat rätt att på eget bevåg ge andra rätten att rösta om mina skatter?

Andersson skriver: ”Det är något annat och mer metafysiskt som får de flesta att finna det självklart att människor kan hindra andra människor från att ingå frivilliga och fredliga avtal med varandra. Uppfattningen är besläktad med den som varit standard i världen fram till nyligen och ännu är det på många ställen, att röstkollektivet beslutar att hindra homosexuella från att ingå kroppsliga förbindelser, eller att manifestera dem”

Att likställa motstånd mot fri invandring med ”att hindra homosexuella från att ingå kroppsliga förbindelser” är vulgärt och obegåvat. Individer har en mänsklig rättighet över sin egen sexualitet. Vem de har sex med inskränker inte andras rättigheter. Att ge bort medborgarskap påverkar däremot andra svenska medborgares lagstadgade rättigheter. Lena Andersson har misslyckas med att övertyga allmänheten om sina tokiga teorier om fri invandring. I frustration smutskastar hon alla som inte stödjer fri invandring med den här osmakliga liknelsen.

Vidare skriver hon: ”Även den som vill betrakta nationer som stora familjer där man bryr sig om varandra på familjers vis och pliktmoraliskt förväntar sig saker av varandra, inser att det inte är tillrådligt att göra familjemedlemmarna livegna och klavbundna.”

Att inte ha fri invandring gör knappast svenska medborgare ”livegna”. De som förstår elementär liberal politiskt filosofi förstår också distinktionen mellan att bygga en mur kring sin fastighet för att hålla andra ute och att med tvång låsa in andra och göra dem livegna.

Hon fortsätter: Endast i kungafamiljen, fina släkter eller i klaner med heders¬ideologi är det familjerådet genom omröstning eller överhuvudet genom enväldighet som stoppar syskon, barn, kusiner och föräldrar från att ha kärleksrelationer med vem de vill, utbyta tjänster, varor och umgänge efter egen håg eller att upplåta sin bostad till personer utanför blodsgemenskapen. Familjemetaforen må vara vämjelig men utgör inget formellt hinder mot fri rörlighet.”

Jaså? Det är bara i kungafamiljen och “i klaner med hedersideologi” där en familjemedlem inte har rätt att självrådigt ta in en främling i ett gemensamt hem mot den övriga familjens vilja?

Briljant Lena…

Vidare: ”Analogin mellan migration och mitt vardagsrum är alltså väl funnen och lägger frågan där den hör hemma, hos vardagsrummets ägare, inte hos kollektivet.”

Lena Andersson missförstår parallellen. I analogin mellan vardagsrum och demokratisk stat är vardagsrummets ägare svenska medborgare. Om vardagsrummet bara hade en ägare så fanns inga problem. När det finns många ägare som delar på ett hem, ett företag, en organisation eller en nation så har ägarna rätt att kollektivt besluta om det som påverkar allas rättigheter. Att ta in nya boende i hemmet eller nya medborgare till landet påverkar alla, därför har alla delägare rätt att besluta om det.

Den svenska staten är inte ett uttryck för tvång och förtryck som libertarianer hävdar. Nationalstaten Sverige är ett uttryck för organisationsfrihet. De generationer som skapade Sverige samt medborgare i varje efterföljande generation har valt att organisera sig på det här sättet. Inklusive exkludering av andra staters medborgare. Enligt liberalismen har organisationer rätt att inkludera och exkludera medlemskap. Liberalism handlar inte om irrationell tvångsindividualism som förnekar individer rätten att organisera sig i grupp om de så önskar. Detta kan vara i form av företag, familjer, föreningar eller nationer. Att välja vilka vi vill organisera oss med är enligt klassisk liberalism i själva verket en fundamental mänsklig rättighet.

John Stuart Mill förklarade detta: ”Where the sentiment of nationality exists in any force, there is a primâ facie case for uniting all the members of the nationality under the same government, and a government to themselves apart. This is merely saying that the question of government ought to be decided by the governed. One hardly knows what any division of the human race should be free to do if not to determine with which of the various collective bodies of human beings they choose to associate themselves”

Sveriges medborgare har vilken dag som helst rätt att demokratiskt besluta om en annan organisationsform, t ex fri invandring och medföljande omfördelning av svenska skattebetalares tillgångar till resten av världen. Det existerar dock ingen opinion för fri invandring utanför en isolerad krets av kommunister och libertarianer. Sveriges medborgare har rationellt valt att inte ge bort de tillgångar de och tidigare generationer byggt upp. Restriktion av invandring är för övrigt det beslut som samtliga demokratiska välfärdsstater i världen utan undantag kommit fram till.

Lena Andersson vägrar acceptera svenska medborgares liberala rättighet att inte omfördela sina tillgångar till resten av världen genom fri invandring. Hon likställer på ett omoget sätt motstånd mot fri invandring med hederskultur och förtryck av homosexuella. I den politiska korrekthetens namn förnekar DNs skribent därmed svenska medborgares äganderätt och organisationsfrihet.