book-cover

MassUtmaning

Beställ

Paulina Neudings revansch

Sydsvenskan skriver: ”När Barack Obama besökte synagogan i Stockholm gjorde han en tydlig markering mot antisemitism i Malmö. Presidenten tog upp det i ett enskilt samtal med 22-årige Siavosh Derakhti från Malmö [grundare till ”Unga muslimer mot antisemitism”]”.

…För Obama-administrationen har Malmö blivit en symbol för antisemitism i Europa och det är tydligt att även presidenten själv tar frågan på största allvar. Malmös judiska befolkning har klagat över hot och trakasserier. Flera familjer har sett sig tvungna att flytta från staden.

Dessutom gjorde förra kommunalrådet Ilmar Reepalu några uttalanden som USA:s ambassadör Mark Brzezinski uppfattade som antisemitiska. Reepalu krävde bland annat att Malmös judar skulle ta avstånd från Israels politik i Gaza och han talade om den judiska lobbyn. Reaktionen i Washington blev stark. Och i april i fjor kom Obamas särskilda sändebud mot antisemitism Hannah Rosenthal till Malmö för att läxa upp stadens ledare. Efter mötet var hon upprörd.

– Jag vet inte vad som finns i hans huvud eller hjärta. Jag vet bara att språket han använder är antisemitiskt. Och det är vad han blir ihågkommen för om han inte ändrar sig, sade Hannah Rosenthal.

Även Brzezinski har varit i Malmö och i samtal med politiker och opinionsbildare uttryckt att antisemitismen i Malmö är en av de viktigaste frågorna överhuvudtaget för Obama-administrationen i relationen till Sverige.”

Hur blev antisemitismen i Malmö en prioriterad fråga för USAs President? Bakgrunden är fascinerande, men också en skamfläck för Sverige.

För att lösa ett problem måste det först identifieras. Enligt den judiska församlingen i Malmö utförs den överväldigande majoriteten av angreppen på och trakasserierna mot judar av personer med bakgrund i Mellanöstern. En statlig undersökning från 2005 visade att antisemitism i Sverige inte helt oväntad är mångdubbelt större problem bland självidentifierade muslimer:

”antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder till judar är jämförelsevis mer utbredda bland muslimer än bland kristna och icke- religiösa. Bland vuxna hyser 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5 procent totalt.”

Atmosfären i svensk media tillät dock inte att detta kunde förklaras i klartext utan repressalier. Att (enstaka) muslimska invandrare kunde vara rasistiska mot en annan minoritetsgrupp passar inte in i den svartvita bild där förövarna per definition är priviligierade svenskar. Media löste sin kognitiva dissonans genom att helt enkelt inte rapportera om vad som egentligen pågick i Malmö.

Göran Skytte avslutade nyligen en imponerande karriär som ledarskribent. Skytte var mer rakryggad än de flesta, men en sak ångrar han:

Nu avslutar jag denna del av mitt liv. Efter 13 år är detta min sista text som regelbundet återkommande skribent på ledarsidan i Svenska Dagbladet. En sak ångrar jag. I denna spalt har jag inte tillräckligt uppmärksammat den antisemitism som vuxit fram i Malmö, min hemstad. Vid krigsslutet var Malmö en stad som med öppna armar tog emot judar från nazisternas koncentrationsläger. Idag flyr judar bort från Malmö – bort från utbredd militant antijudisk islamism, och bort från stadens under många år ledande socialdemokrat, Ilmar Reepalu. Reepalu satsade på att röstmaximera i stadens stora muslimska bostadsområden. Reepalus röst-fiske och uttalanden har medfört att många i dag sätter likhetstecken mellan Malmö och antisemitism. Jag har skrivit för lite om detta på denna plats.

Det intryck media förmedlade var att antisemitism i Malmö visserligen förekom, men hade oklara orsaker, kanske relaterad till nynazism, Sverigedemokraternas framväxt eller till att svenskar i allmänhet är smygrasister. I en artikel av Sydsvenskan om situationen i Malmö finns ordet “nazist” med fyra gånger. Journalisten Niklas Orrenius bör ha eloge för att försiktigt brutit mot konsensus och tagit upp frågan. En tidig text skrevs 2009 i samband med att konflikten i Gaza ledde till antisemitisk atmosfär i Malmö. Ändå förklarar Orrenius inte vilka som står bakom. I stället lyfts dessa exempel fram:

En högerextrem kille på en nattbuss ropade “judesvin”. En trendigt klädd kille på Östermalm ropade “Juden raus!” när jag var på väg till en efterfest. Det finns i alla miljöer.

De läsare var nyfikna på mysteriet varför antisemitismen plötsligen brusat upp igen och förlitade sig på media fick intrycket att det var nynazister och Östermalmare i kostym som drev utvecklingen.

Att låtsas att antisemitism i Malmö fortfarande drivs av nynazister i ett läge där andra grupperingar huvudsakligen står bakom dåden skyddar indirekt förövarna. Vilken signal gav media till förövarna och till Reepalu genom att vägra tala om vilka som låg bakom? Tänk om det vore tvärtom, att media under 1990-talet visserligen hade fördömt våldsdåd utförda av nynazister, men gett intrycket av att det var arabiska rasister som låg bakom? Hade vi betraktat detta som modigt? Hade offren som vet vad sanningen är kännt sig skyddade? Hade det realistiskt löst problemet?

När inte ens Göran Skytte i klartext skrev om främlingsfientlighet i Malmö fanns det exakt en person i Sverige som hade civilkurage att driva frågan, Paulina Neuding. Neuding är själv judinna och har släktingar i Malmö som har drabbats av trakasserierna. Eftersom svensk media valde att lägga locket på larmade Paulina Neuding i stället internationell press.

Ivar Arpi beskriver bakgrunden: ”Man skulle kunna tro att antisemitismen i Malmö inte fanns innan 2009. Att det var först då judiska svenskar började attackeras på gator och torg, få sina hemdörrar nedklottrade med Davidsstjärnor, hotas och trakasseras. Men antisemitismen är givetvis inget nytt i Malmö, det var bara medierna som äntligen började uppmärksamma den då. Söker man i mediearkiv nämns så gott som inget om antisemitismen i Malmö innan Niklas Orrenius skrev om det i Sydsvenskan (13/1 2009) [utan att nämna vilka förövarna var] och Paulina Neuding tog upp ämnet på denna ledarsida (23/2 2009). Lite senare skrev hon i Weekly Standard och Jerusalem Post, vilket ledde till internationell uppmärksamhet kring Malmös antisemitism.”

Weekly Standard är en av de ledande högertidskrifterna i USA. Artikeln fick därför stark genomslag, inte minst bland USAs betydande judiska befolkning. Neuding skrev även tröttlöst om antisemitismen för Tyska Die Welt, Japan Times och andra tidningar. Jag har svårt att tro att Obama skulle ha markerat mot antisemitism i Sverige om inte Neuding hade vågat driva frågan i USA och Israel.

Neudings tack för att agera sig mot rasism på Malmös gator var ett gammalt hederligt svenskt hatdrev. Kulturvänstern drog igång med ursäkten att Neuding i artikeln i Jerusalem Post hade använt anekdoten att Muhammed var det vanligaste namnet bland nyfödda i Malmö år 2004. Detta för att illustrera att den Muslimska befolkningen i Malmö snabbt har växt (ett faktum ingen ifrågasätter). Samma Muhammed-anekdot har används av bland annat BBC och New York Times för att illustrera en växande muslimsk befolkning.

Vänsterns kritik fokuserade som vanligt på lösa associationer som de själva läste in och inbillade sig.  Anklagelsen var att det utgjorde ”kollektivt skuldbeläggande” och ”islamofobi” att påtala detta. Ali Esbati stod för den obligatoriska kopplingen mellan Neudings och massmördaren Anders Breivik. Aftonbladets kultursida tog tillfällig paus från sina försök att rehabilitera Lenin till hatfyllda personangrepp mot Neuding.

Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg passade på att hoppa på vänsterns drev. Deras numera ökända artikel på DN-debatt förnekar inte vad den växande antisemitismen i Malmö beror på, men fördömer ändå att det belyses. ”Men något håller på att hända inom den intellektuella svenska borgerligheten. Plötsligt har det blivit viktigt att fokusera på invandringens baksidor.”

Paulina Neuding förkastas i emotionella ordalag, men en ton av moralpanik snarare än intellektualitet. Några sakliga motargument om antisemitism är svåra att hitta. Budskapet är att den som pekar på samhällsproblem som invandring har orsakat borde mobbas ut ur den borgerliga åsiktsgemenskapen, oavsett om de har rätt eller inte. Som tack för att Paulina Neuding engagerat sig för utsatta judar i Malmö anklagas hon för av Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten för ”ett kollektivt skuldbeläggande” av muslimer.

Neuding anklagar dock aldrig någon kollektivt, utan endast den minoritet som utför angreppen. När jag frågade Dilsa Demirbag-Sten vad hon baserar anklagelsen på svarade Dilsa: “Att använda namnet Muhammed och definitionen “etniska svenskar” för att beskriva ett “värderingsproblem” är att kollektivt skuldbelägga.”

Demirbag-Sten tycker att det utgör ”kollektivt skuldbeläggande” mot muslimer att skriva ”etniska svenskar”. Detta är pinsamt, närmast surrealistiskt. Dilsa Demirbag-Sten borde ha ställt högre krav på sig själv.

Idag har vinden vänt. USA:s President markerar mot antisemitismen i Stockholm, med en subtil men omisskännlig känga till Sverige (min fetstil): “We will stand against anti-Semitism and hatred, in all its forms.

Notera att Obama inte sa “We will stand against anti-Semitism and hatred, unless it’s perpetuated by other immigrants!”.

Presidentens specialsändebud till Malmö har tagit Ilmar Reepalu i öronen. Vänstern och deras liberala medlöpare har inte lyckats mobba ut Paulina Neuding ur borgerligheten. Paulina Neuding har tvärtom fått växande respekt för sin integritet, både i Sverige och internationellt. Det är tack vare USAs markering inte längre tabu att prata klarspråk om situationen i Malmö. Detta underlättar givetvis att problemet kan lösas, vilket skulle gynna både judar och invandrare från mellanöstern.

Nu när det är riskfritt klättrar många över varandra för att få kredd för arbetet mot antisemitism i Malmö. Någon ursäkt lär Paulina Neuding knappast få. Däremot kan vi glädjas åt att internationell press och de strålkastare som alltmer riktas mot Sverige i viss mån har blivit en säkerhetsventil mot intellektuell intolerans.