Media felrapporterar om invandringen kostnader

OECDs årliga serie “International Migration Outlook 2013” innehåller ett kapitel om invandringens effekter på statsfinanser ibland annat Sverige. Låt mig skriva mer om vad exakt de har gjort.

Invandringens effekter på statsfinanserna räknas ut genom att ta siffror på skatter som betalas in och drar av bidrag/transfereringar samt kostnaden för offentliga tjänster, som är drygt halva statsbudgeten. För bidrag och inkomstskatter är detta i regel okomplicerat. När det gäller offentlig service som sjukvård är det svårare att veta hur mycket invandrare förbrukar. Vissas studier går in på detaljnivå och räknar ut detta. Andra använder approximationer baserade på bakgrundsfaktorer som ålder. Det finns även vissa skatter som kräver detaljerade kalkyler för att räkna ut, till exempel bolagsskatten.

När man inte vet brukar lösningen vara att anta att invandrare använder sjukvård och annat i samma utsträckning som infödda. Kostnaden för de allra flesta offentliga tjänster ökar proportionerligt med befolkningen, vi vet av erfarenhet att kostnader för sjukvård och till exempel bostadsbyggande ökar när befolkningen växer.

Det finns även en liten kategori offentliga tjänster där det inte är självklart att utgifter överhuvudtaget ökar genom invandring, tekniskt kallad non-congetible public goods. Det främsta exemplet är försvaret. Andra budgetposter beror å andra sidan helt på invandring, till exempel migrationsverkets budget och integrationsprojekt.

I regel går det att räkna ut dessa poster, men det kräver bra data och mycket detaljarbete. I Sverige har detta under senare år endast utförts av en forskare, nämligen regeringens utredare Jan Ekberg (Ekberg 2009 samt Ekberg 2011). Det finns även något äldre studier av Gustafsson och Österberg samt av Storesletten med liknande resultat att invandring netto är en kostnad.

Att jag hela tiden citerar Jan Ekberg beror således inte på att jag särplockar hans resultat bland 100-tals studier, det beror på att hans studier är de enda djupanalyserna av invandringens kostnader i Sverige under senare år. OECD-rapportens kalkyl är å andra sidan för 27 länder samtidigt och därför väldigt grov. OECD skriver (min felstil):

”This section aims at analysing the fiscal impact of immigration in an international comparison. This involves a number of challenges. The first is the large heterogeneity of migrant populations across countries, notably regarding the different composition in terms of migrant entry category (labour, family humanitarian) and immigrants’ socio-demographic characteristics. The second is the diversity of tax and benefit systems in OECD countries, which makes an exact modelling of the direct fiscal impact for many countries a challenging task, in particular for those items not included in standard household income and expenditure surveys. Annex 3.A3 to this document provides a detailed description of the information used and the assumptions and adjustments made. 

These challenges make it evident that international comparisons in this domain can only supplement in-depth country studies.”

OECD-rapoprten producerar sedan två huvudmodeller varav den första bygger på  anmärkningsvärda antaganden. I basmodellen exkluderar OECD nämligen invandrares kostnader helt för en mycket stor del av de offentliga utgifterna, i genomsnitt 37% av utgifterna. Dessa utgiftsposter inkluderar bland annat rättsväsende, bostadspolitik, avfallshantering, migrationspolitik(!), kollektivtrafik, näringspolitik, offentlig administration, IT och kommunikation, kultur och fritid, föreningsstöd etc. OECD exkluderar även vissa skatter, men dessa är mindre än de utgifter de exkluderar. De skatter som OECD-rapporten exkluderar är dessutom sådant som invandrare betalar i lägre utsträckning, till exempel bolagsskatten, som betalas av företagens aktieägare. OECD exkluderar stora kostnadsposter för den offentliga sektorn men inkluderar de flesta skatter invandrare betalar in.

Notera att OECD-rapoprten inte bevisar att invandrare inte belastar dessa utgifter, de antar det bara i detta scenario. Det stämmer dock som jag ska visa framöver dock inte empiriskt att dessa utgiftsposter inte ökar med befolkningen. Studier i andra länder och Jan Ekbergs studier exkluderar därför inte i närheten så mycket som OECD gör, vilket inte är standard inom den akademiska forskningen. Ekberg exkluderar till exempel i vissa av sina beräkningar försvaret. Försvaret är dock endast 2-3% av de offentliga utgifterna och därför inte avgörande, medan OECD exkluderar nära 40% av de offentliga utgifterna.

Det mest häpnadsväckande är att OECD-rapporten i sin analys av invandringens kostnader till och med exkluderar migrationsverkets miljardbudget för flyktingmottagning! I en fotnot får man läsa: ”The baseline analysis also does not account for expenditures in the asylum system, also because asylum seekers are not migrants but candidates for migration.”

OECD-rapportens argument är att migrationsverkets kostnader inte är kostnader för invandring, utan kostnader för asylsökande flyktingar. Detta är dock lek med ord, kostnader för asylsökande är en del av migrationspolitiken och borde ha tagit med. Här börjar vi förstå vad OECD-rapporten i praktiken har gjort för att producera en plussiffra, nämligen utesluta stora invandringsrelaterade kostnadsposter.

OECD-rapporten menar på basis av dessa kalkyler att varje ”infödd” svensk betalar in 6815 Euro mer per år i skatter än de kostar, medan varje invandrare betalar in 896 Euro mer än vad de får av det offentliga.

Detta är återigen märkligt, eftersom den svenska statsbudgeten är över konjunkturcykeln mer eller mindre är i balans. Alla grupper kan därför inte betala in mer än de får ut, utan systemet borde vara nära balans. Orsaken att OECD hittar detta egendomliga resultat är att de exkluderar en stor del av de offentliga utgifterna från sina beräkningar. När man inkluderar de flesta skatter men exkluderar stora delar av de offentliga utgifterna så går alla grupper plus trots att den svenska statsbudgeten i princip är ett nollsummespel.

Jan Ekberg själv kommenterar OECDs rapport här i en intervju:

” Fråga: I motsats till dina resultat visar en ny rapport från OECD att invandrare i Sverige bidrar med mer till stat och kommun än vad de får tillbaka. Hur kommer det sig att ni kommer fram till så olika slutsatser?

– Deras resultat är mycket underligt. Rapporten behandlar effekterna under åren 2007-2009 då Sveriges offentliga finanser ungefär var i balans. De menar samtidigt att både infödda och invandrare gav positiva bidrag till den offentliga sektorn under just de här åren. Det är ju en omöjlighetsekvation.

Fråga: Varför är det en omöjlighetsekvation?

– Om du delar upp befolkningen i två grupper – infödda och invandrare – och de offentliga finanserna är i balans, så kan omöjligt båda grupperna ge positiva bidrag till den offentliga sektorn. Då hade vi ju sett tydliga överskott.

Fråga: Du menar alltså att de har räknat fel?

– Det är inte helt enkelt att förstå hur de har räknat, men jag misstänker att de inte har lyckats få med alla budgetposter när det gäller de offentliga tjänsterna och då täcker de inte hela utgiftssidan. Men de redogör inte tillräckligt bra för detta.”

Är det rimligt att anta att invandrare inte alls belastar 37% procent av den offentliga sektorn? Invandringen har inklusive generation två ökat Sveriges befolkning med 2 miljoner invånare, vilket knappast lämnar t.ex. kostnaderna för infrastruktur, kulturstöd, offentlig administration eller rättsväsende oförändrade.

Nedan visar jag korrelationen mellan de icke-individuella kostnadsposter på kring 37% av budgeten OECD-rapporten har exkluderat samt befolkning. Siffrorna kommer från OECD:s egen data. Jag har inte tagit med USA för att det ska gå att utläsa bilden, men resultatet är ännu starkare med USA. Som ni ser ökar kostnaderna för dessa utgiftsposter proportionerligt med befolkningen. Utan USA är elasticiteten av utgifter och befolkning 0.94, det vill säga dessa utgifter ökar med 0.94% om befolkningen ökar med 1%. Med USA är elasticiten 0.96. Linjen är i båda fallen inte statistiskt signifikant skild från en 1:1 relation mellan utgifter och befolkning. Vad detta illustrerar är att om det bor fler människor i Sverige så ökar kostnaderna för bostadspolitik, administration och avfallshantering och liknande icke-individuella utgifter. Medan den empiriska elasticiten är 0.94-0.96 så har OECD-rapporten i sin basmodell antagit en elasticitet på 0, att ökat befolkning inte påverkar dessa utgifter. I så fall är det svårt att förklara varför länder med större befolkning lägger mer på dessa utgifter.

oecd2

OECD-rapportens författare är medvetna om problemen med sin första modell. De gör därför en andra modell där dessa utgiftsposter inkluderas, utom försvaret. Här visar invandring en förlust på 0.57% av BNP, i stället för en vinst på 0.2% från den första (de har också fler modeller med eller utan pensionskostnader odyl). OECD säger inte att den ena modellen är korrekt och den andra inkorrekt. När jag emailade OECD-rapportens författare och ställde en direkt fråga om detta så svarade det att det beror på vilken av kostnadskalkylerna man tror på och att effekten från båda modeller hursomhelst är liten.

DNs rapportering av OECDs rapport med rubriken ”Invandrare betalar mer till samhället än de får tillbaka” är som ni nu förstår missvisande.

·  Trots att OECD båda rapporterar positiva och negativa resultat från olika beräkningar rapporterar DN endast om de positiva resultaten, utan övertygande motivation och utan att överhuvudtaget nämna att det finns olika resultat.

·  DN talar aldrig om för läsarna att OECDs positiva resultat bygger på att nära 40% av den offentliga servicen exkluderats.

·  DN skriver ”OECD har i sin stora undersökning jämfört vad invandrarhushållen betalar in i skatter och avgifter med vad de kostar i form av socialbidrag, pensioner och annan samhällsservice.” Detta är faktafel, OECD inkluderar i det resultat DN särrapporterat endast *viss* samhällsservice.

·  DN talar inte ens om att OECD exkluderar kostnader för migrationsverkets asylmottagning.

·  DN felrapporterar dessutom Jan Ekbergs forskning. DN skriver: “En tidigare undersökning av professor Jan Ekberg kom fram till en nettokostnad på 2 procent av bruttonationalprodukten. Enligt OECD:s experter beror skillnaden mot dagens rapport på att den gjordes efter en lång lågkonjunktur i Sverige.”

Detta är också inkorrekt. Jan Ekberg gjorde två studier som båda landade på en nettokostnad på runt 1.5-2%. Ekberg 1999 gjordes mycket riktigt efter 1990-talskrisen, men Ekberg 2011 med samma resultat baserades på data för år 2006, då det knappast var lågkonjunktur. OECD:s rapport bygger på en nästan identiskt period, nämligen 2007-2009.

OECDs egen rapport säger tydligt att den använder en grov metodologi och att den kan ”only supplement in-depth country studies.” Begreppet ”In depth country studies” är i det här fallet liktydigt med Jan Ekbergs studier. Inte nog med att DN inte talar om detta, DN ger intryck av att OECDs studie trumfar Jan Ekbergs studie som skulle vara sämre då DN inkorrekt påstår att den gjordes under lågkonjunktur.

DNs rapportering av OECDs rapport liknar mer kampanjjournalistik än ekonomisk rapportering. Jag har uppmärksammat DN om misstagen och uppmanat Henrik Brors att rätta faktafelen i DNs artikeln, men det har han inte gjort. I sina email avfärdar Henrik Brors i stället Jan Ekbergs studier på basis av fler detaljer som Henrik Brors har missförstått.

Det finns idag ett enormt tryck inom etablissemangen för att försvara sin migrationspolitik, och de har som jag har visat inga kvalitetskrav och få krav för ärlighet i sin rapportering.

Låg mig avsluta med en figur ur OECDs rapport. Den redovisar hur mycket mindre invandrare netto bidrar med till den offentliga sektorn än svenskfödda. Sverige är näst Tyskland det OECD land där invandrares bidrag jämfört med infödda är mest negativt, då varje invandrarhushåll i genomsnitt netto betalar in drygt 6000 Euro (PPP-justerade) per år mindre till statskassan än varje infött hushåll.

OECD