Assar Lindbeck skriver mer om invandringens ekonomi.

Inom nationalekonomkåren betraktas Assar Lindbecks som Sveriges troligen mest auktoritativa expert på ekonomisk politik. När Sveriges ekonomi gick mot ruinens brant under 1990-talet enades höger och vänster om att tillsätta ”Lindbeckskomissionen”. Majoriteten av Lindbeckskomissionens rekommendationer (oberoende riksbank, 4-åring mandatperiod, nya budgetregler etc.) både genomdrevs och lyckades.

Tidskriften Ekonomisk Debatt har en temanummer om Assar Lindbecks “Lindbeckskomission”. Assar Lindbeck själv bidrar med en artikel som dels blickar tillbaka, men framförallt blickar framåt mot dagens nya problem (kan läsas gratis). Mest intressant för mig är Assar Lindbecks långa analys av invandringens ekonomi.

 

”Den ökade invandringen. Hur ska man då se på den stora invandringen av lågutbildade i Sverige under senare år – långt mer omfattande i förhål­lande till den inhemska befolkningen än i andra utvecklade länder? När det gäller flykt från förföljelse och våld är de humanitära skälen att ge fristad i vårt land överväldigande. Det finns humanitära argument, om än sva­gare sådana, också för att acceptera andra immigranter från fattiga länder, eftersom de därmed i många fall får en mångdubbling av sin konsumtions­standard. Invandring kan också ha potentiella fördelar för den inhemska befolkningen. Det är exempelvis uppenbart att invandrare har vitaliserat svenskt samhällsliv, inklusive kultur och småföretagsamhet. Dessutom är andelen invandrare i förvärvsarbetande ålder större än motsvarande andel i den inhemska befolkningen.

Det betyder att invandring gör befolknings­pyramiden mer gynnsam för samhällsekonomi och offentliga finanser i Sve­rige. Men det förutsätter en någorlunda hög sysselsättning bland invand­rare. Som vi vet är den i verkligheten låg bland lågutbildade invandrare, särskilt för invandrare som fått asyl och för anhöriga. På grund av bristande integration av sådana invandrare lever många i denna grupp på ersättningar från olika sociala system. [not: Som en grov illustration kan nämnas att 43 procent av de långtidsarbetslösa i Sverige (dvs arbetslösa under mer än ett halvt år) är invandrare (utrikes födda), att invandrare har sex gång­er så stor sannolikhet som infödda svenskar att leva på socialbidrag och att ungefär 60 procent av socialbidragen går till invandrare. Ju längre tid som invandrare har varit i Sverige, desto större andel av dem har, som väntat, fått jobb, men i många fall bara tillfälliga sådana. Invand­rare utgör ungefär 15 procent av befolkningen, 20 procent om man inkluderar invandrares barn (SCB 2012; Socialstyrelsen 2012)].

Potentiella ekonomiska vinster för den inhemska befolkningen kan på så sätt visa sig bli mycket begränsade, eller rent av för­bytas i samhällsekonomiska och statsfinansiella förluster.

En viktig bakgrund till svårigheterna att integrera lågutbildade invand­rare i svenskt samhällsliv är att institutioner och regelsystem i Sverige inte är avpassade för stora volymer av lågutbildade invandrare. Jag syftar framför allt på den svenska arbetsmarknadens och bostadsmarknadens utpräglade insider/outsider-karaktär, vilken gör det svårt för lågutbildade invandare att få stadigvarande arbete och bostad. Det är uppenbart att många svenska kommuner redan nu är på väg mot en sådan situation.

Men också om dessa marknader skulle reformeras radikalt skulle fri invandring bli minst sagt problematisk i dagens värld, som ett resultat av snabb internationell spridning av information och låga kostnader för inter­nationell rörlighet av människor. I en värld där flera miljarder människor lever i svår fattigdom kan ett rikt land med 9 miljoner invånare, och väl utvecklade sociala system, knappast rådas att tillåta fri invandring. Det är exempelvis ofrånkomligt att fri invandring av lågutbildade skulle försämra utsikterna på arbetsmarknaden både för lågutbildade svenskfödda och för tidigare invandrare med låg utbildning. Dessutom skulle de sociala syste­men belastas kraftigt, trots att flertalet invandrare troligen i regel kommer till rika länder med sikte på att arbeta snarare än för att dra nytta av välfärds­systemen.

De konsekvenser som skulle uppkomma vid fri invandring av lågutbil­dade är naturligtvis en viktig bakgrund till att rika länder med omfattande välfärdssystem i praktiken valt att reglera invandringen. Gunnar Myrdal (1960, s 159) underströk redan för över ett halvt sekel sedan att välfärdssta­ten i rika länder är vad han kallade ett ”nationellt projekt”. Det är bakgrun­den till att det är nödvändigt att göra en avvägning mellan etiska önskemål om en humanitär asylpolitik, reformer av arbetsmarknad och bostadsmark­nad med sikte på att minska trösklarna för inträde till dessa marknader, upprustning av invandrartäta bostadsområden, bättre individuellt anpas­sade åtgärder för att hjälpa invandrare att integreras i svenskt samhälle och reglering av det totala antalet årliga invandrare. Och har man bestämt sig för att reglera invandringen är det naturligtvis nödvändigt att avvisa de som fått avslag på sina ansökningar att stanna i Sverige. I annat fall blir talet om reglerad invandring ett slag i luften.

Det finns naturligtvis exempel på rasism i Sverige liksom i andra länder – något som är viktigt att bekämpa i ett civiliserat samhälle. Men det finns knappast skäl att moralisera över att invandring av lågutbildade anpassas efter rådande inhemska förutsättningar. Det behöver inte vara ett uttryck för rasism när många, också jag, hävdar att svenska institutioner har svårt att klara nettoinvandring över en viss storlek på ett acceptabelt sätt. Frågan är värd en mer sansad diskussion än den som vi har haft under senare år.”

 

De som följde min debatt mot Johan Norberg om vad nationalekonomisk forskning egentligen säger om invandring kan känna igen flera av Lindbecks resonemang. När Centerpartiets migrationspolitiska talesperson deklarerade att ”Fri invandring är en enorm plusaffär för Sverige” så baserades det inte på tunga nationalekonomer som Assar Lindbeck , utan på ideologiska princip-resonemang av tankesmedjor som Timbro, Migro och Fores. Nivån på analysen skulle höjas om Timbro och andra fokuserade mindre på faktabefriat Ayn-Rand-kultism och mer på vad empirin visar.