Slutreplik om "Migrationens kraft"

Det stycke i boken ”Migrationens kraft” som jag särskilt har kritiserat under debatten är kapitel tre, med rubriken ”Win-win-win: migrationens vinster”. Låt mig citera en längre avsnitt. Där står det under underrubriken ”För mottagarlandet”:


”Den vanligaste ekonomiska frågan i den svenska invandringsdebatten handlar om effekterna på de offentliga finanserna. I länder som Australien, Storbritannien och USA är invandringen en statsfinansiell tillgång. Det var den i Sverige också, fram till omkring 1980. Sedan dess har välfärdstaten byggts ut och arbetskraftsinvandringen har ersatts av flyktinginvandring. Numera innebär invandringen en statsfinansiell belastning, på mellan 1.5 och 2 procent av BNP. 


Detta på grund av den låga sysselsättningsgraden bland utrikes födda. När många lever på bidrag i stället för att jobba får de mer från staten än de betalar in. Det behövs reformer för att få inte fler invandrare på arbetsmarknaden. Det är dock inte immigrationens statiska effekter på de offentliga finanserna som är de mest intressanta, utan om vi på det hela taget får det bättre eller sämre av invandringen. Svaret är tydligt: vi får det bättre. 


Forskningen är mycket samstämmig om att immigration har positiva effekter på mottagarlandets ekonomi. Invandrare bidrar till tillväxt, gör arbetsmarknaden smidigare, startar företag, stimulerar ökad internationell handel, skapar jobb, och kan lindra den demografiska utmaningen. Forskarna diskuterar inte om det finns några vinster, utan hur stora dessa är. Dessa dynamiska effekter är långt viktigare än de statsfinansiella. 


George J Borjas, den mest profilerade skeptikern bland migrationsforskarna, har myntat begreppet invandringsöverskottet (immigration surplus). Med det menar han inte överskottet på invandrare, utan det ekonomiska överskott som invandrare skapar åt ursprungsbefolkningen. 


Invandringens största bidrag till tillväxten kommer av att kompetensen blir mer varierad. Ju mer olika saker vi kan, desto större möjligheter har vi till specialisering. Och ju mer vi specialiserar oss, desto rikare blir vi. Det är samma mekanism som gör att vi tjänar på internationell handel. Vi tjänar alltså mer på invandringen ju mer olika oss invandrarna är. Att Afghanistan, Somalia och Irak är stora ursprungsländer bådar alltså gott, åtminstone ur detta perspektiv. ”

Jag menar att forskningen inte har visat att invandring av lågutbildade från utvecklingsländer till välfärdsstater som Sverige sammanlagd har gynnat mottagarlandets ekonomi. Detta är viktigt då fri invandring skulle innebär framförallt mer av denna typ av invandring, Sverige har redan idag arbetskraftsinvandring för högutbildade som svenska företag vill anställa. 

Från Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts sida är slutrepliken att de inte menade att den invandring Sverige har haft är en vinstaffär för ekonomin. Jag ställde frågan till Johan Norberg: ”Låt mig i varje fall få en förtydliggörande. Är invandring idag givet den sysselsättningsnivå som finns idag enligt forskningen en nettovinst eller nettoförlust för Sverige?”


Johan Norberg svarade: ”Boken uttalar sig inte om det. Vi inleder kapitlet om reformer som krävs med att säga att många av de vinster som invandring generellt ger ekonomier går Sverige förbi eftersom för få arbetar pga välfärdsstaten, men många av effekterna av invandring är svåra att mäta, så därför säger vi varken bu eller bä.”


Jag är nöjd med detta svar. Den invandring Sverige har haft är inte enligt forskningen en vinstaffär. I debatten förekommer ibland påståendet att fri invandring skulle vara ekonomiskt lönsamt för Sverige. Exempelvis har Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johan Hedin påstått att ”Fri invandring är en enorm plusaffär för Sverige”. 


Tydliggörandet ovan är därför viktigt, då det minskar risken för att det ovan citerade stycket i boken missförstås. Forskningen har inte visat att invandringen till Sverige idag är en vinstaffär.  


”Migrationens kraft” skrevs enligt författarna på kort tid och av en nystartad tankesmedja, och innehåller på sina 140 sidor flera hundra referenser. Den innehåller därför vissa faktafel.  Det finns även fel i kringliggande material, som i pressartiklar om boken. Utöver de jag redan nämnt i min DN-debattartikel så nämner jag några fler, för att ge författarna möjlighet att fixa det till nästa upplaga:


* Antal uppehållstillstånd till skyddsbehövande och flyktingar


Författarna skriver i stycket om flyktingar att ”år 2011 gav Sverige uppehållstillstånd till knappt 13.000 personer”.  Migrationsverket säger ”Drygt 93 000 fick uppehållstillstånd i Sverige förra året”. Troligtvis pratar författarna om flyktingar, inte ”personer”. År 2011 fick ca 24000 personer
uppehållstillstånd i diverse kategorier av flyktingar och skyddsbehövande. 

* Brottslighet

Risken för ökad brottslighet som argument mot fri invandring avfärdas med argumentet att majoriteten av alla brott “i alla kategorier” begås av brottslingar med svensk bakgrund. I den rapport av Brå de citerar hade dock majoriteten av de misstänkta för flera kategorier utländsk bakgrund, till exempel Rån.
 
* Invandringsnivåerna till Sverige, Europa och USA

Författarna upprepar i DN-debatt ett påstående från boken: ”Till USA invandrade motsvarande 5 till 10 procent av USA:s befolkning varje decennium, till Argentina 20 procent. Nivåer som skulle chocka dagens kritiker av ”massinvandring”…”

Invandringen till Sverige i relation till befolkningen idag är idag något större än till USA under perioden i fråga. Detta både som invandrare per årtionde och nettoinvandringen av utrikes födda per årtionde. Rekordet för invandrare som andel av befolkningen I USA är 14,8 procent för år 1890, ett rekord Sverige passerade 2011 med 15,0 procent. De historiska invandringsnivåerna till USA borde inte “chockera” oss givet att invandringen till Sverige idag är marginellt större.

* Fri invandring till Europa 1870-1914

Författarna skrev även angående migration under sent 18- och tidigt 1900-tal att ”Den stora effekten var en väldig omflyttning inom Europa och utvandring till Amerika.”

Det fanns ingen väldig omflyttning inom Europa under perioden i fråga. I slutet av denna så kallade ”gyllene epok” av fri invandring var endast runt 2 procent av Europas befolkning invandrare, en bråkdel av vad siffran är idag när Europa inte har fri invandring från övriga världen. 

* Fri invandring till 
”Barkbrödets Sverige” 1870-1914

Författarna skrev: ”Tino Sanandaji invänder att invandringen till Sverige var försumbar. Men det är inget argument mot vår beskrivning av denna gyllene epok för migration. Varför skulle de ha flyttat just till barkbrödets Sverige?”


Sverige var under perioden i fråga (1870-1914) fortfarande dubbelt så rikt som genomsnittet för världen, dubbelt så rikt som Ryssland och fyra gånger rikare än t.ex. Indien, Afrika och Kina. Att få fattiga flyttade hit beror inte på att Sverige svälte, utan på att man de facto inte hade fri invandring (”oönskade” personer kunde skickas ut ur landet) samt på att människor i fattiga länder på grund av teknologin inte hade råd att flytta.  


En pedantiskt poäng: Att beskriva perioden 1870–1914 som ”barkbrödets Sverige” är missvisande. De sista signifikanta nödåren i Sverige var 1867–68 och anges som den sista period då barkbröd som föda var relativt vanlig. 


* Somaliska kvinnors sysselsättning


Johan Norberg angav angående Somaliers integration i USA att somaliska kvinnor traditionellt ”inte arbetar överhuvudtaget”.

Ca 40 procent av de somaliska kvinnorna i USA i arbetsför ålder jobbar. Även i Somalia deltar runt 35-40 procent av kvinnorna på arbetsmarknaden. Somaliska kvinnor har traditionellt arbetat mer än kvinnor i andra muslimska länder. Dessutom har många Somaliska kvinnor som migrerat till väst integrerats bättre än männen i sitt nya hemland. 

* Göteborg som avfolkningsbygd


Författarna menar i boken att bland annat Göteborg skulle ”varit avfolkningsbygder” utan invandring. Påståendet bygger på en rapport från tankesmedkan Fores som räknar fel och ignorerar nyfödda. Den svenskfödda befolkningen i Göteborg har enligt SCB ökat varje år de senaste tio åren. 


Även om siffrorna hade vore rätt är det kausalt inkorrekt att räkna ”Befolkningsökning – Invandring” för att se hur stor befolkningsökning till en stad skulle varit utan invandring. Eftersom antal lägenheter i en stad på kort sikt är relativ fast så är svenskfödda och invandrares flyttmönster inte oberoende av varandra. Om ett stort antal invandrare flyttar in till ett område så kommer antal svenskar som flyttar in matematiskt att troligen minska. Det bevisar inte att lägenheter i en stad med långa bostadsköer som Göteborg skulle ha förblivit obebodda utan invandring.


* Välfärdsstatens utveckling sedan 1980


Författarna skriver att invandring var en statsfinansiell tillgång i vissa länder och fortsätter ”Det var den i Sverige också, fram till omkring 1980. Sedan dess har välfärdsstaten byggts ut och arbetskraftsinvandringen har ersatts av flyktinginvandring”.


Välfärdstaten har överlag krympt sedan 1980. Offentliga utgifter som andel av ekonomin har sjunkit från 60 procent av BNP 1980 till 50 procent av BNP idag. Marginalskatterna är lägre idag än 1980 och bidragsprogrammen mindre generösa. Arbetsmarknaden och ekonomin överlag är mindre reglerade idag än 1980.


Jag har kritiserat ”Migrationens kraft”, låt mig avslutningsvis även ge beröm. Boken argumenterar sakligt och anklagar aldrig motståndare till fri invandring för att vara främlingsfientliga, vilket vore lätt och som görs av andra debattörer. Flera bristfälliga argument om invandringens vinster som är vanliga i debatten undviks, till exempel annat påpekar författarna att demografiska vinster inte ska överdrivas då invandrarna själva åldras. Det finns också ett patos för krigsdrabbade flyktingar i boken som är beundransvärt, och som kanske förklarar tendenser till överdrivna slutsatser. 


Sammanfattningsvis tycker jag att det här har varit en intensiv, men även rolig och givande debatt. Trots överdriven fokus på detaljer hoppas jag att diskussionen har ökat läsarnas förståelse för vad forskningen har kommit fram till.